My privileges (ENG)

So, the reception and reactions to my first blog post has been quite overwhelming. Far greater than I could have possibly expected. I'm very happy and excited that you would want to read about my experiences and learnings, and that I can reach so many, but I want to make sure to clarify that nothing of what I write is really news. I am merely re-telling wht others have taught me, against the backdrop of how I came to seek this knowledge. For those of you who want to dig deeper in theories and find more information, there is a wide variety of brilliant blogs and other forums out there that have helped me and I will try to link these whenever I can in my posts.

"The truth is that as a man I am privileged even as a feminist blogger"

I've been a bit indecisive as to what to bring up next, but in a way the massive response led me to want to talk a bit about privileges. Because the truth is that as a man I am privileged even as a feminist blogger, strange as that may sound. If my wife had been the one to write my first post, and she very well could have, I'm pretty sure that she would not have gotten as strong a response or as big a spread as I did. Many tell me that I am brave for writing about this, but I personally find my bravery fairly modest when lined up against all the non-male feminists that have talked about these things for years, in the face of massive opposition. For example I was quite sure when writing my first text that I would not get any sexual threats from readers because of it, something my wife would definitely not have been able to rule out. This post (in swedish) from tweeter @taggigt provides some interesting examples of how men putting forth feminist arguments are treated differently from women putting forth feminist arguments.

Realizing and acknowledging your privileges can be extremely difficult. I have for instance never attended a job interview worrying about my last name sounding "wrong" and thus it has never dawned on me that this is a very real concern for an alarmingly large group of people. I have always felt treated in a (fairly) reasonable way and that is the only reality I know of. But my reality as a white heterosexual cis male is not that of everyone else. I am privileged, even if it took a long time for me to realize just how much. As mentioned before, it wasn't until my daughter came into the picture that I started to fully realize my privileges when it came to my biggest interest, games, and whether or not she would be able to approach them under the same terms that I had.

"In ten years time it could be my daughter who without provocation whatsoever will be called whore or asked to flash her breasts "

I remembered an article we published in PC Gamer magazine many years ago, where we examined how horribly women were spoken to and treated in online games such as Counter-Strike. I've read several similar articles since and in the meantime seen some examples first hand. Even so, the issue got even more unnerving to me when I realized that in ten years time it could be my daughter who without provocation whatsoever will be called whore or asked to flash her breasts. This while she as a man would likely have had the same positive experience that have made me promote the social benefits of gaming as media run horror headlines on isolation and socially misfit gamers. This is one of the examples of how I as a man is privileged as a gamer. I and many others have usually explained this with the fact that a few bad eggs are ruining the image for the rest of us, rather than as a symptom of a structural norm in the way women are portrayed and spoken of. But then something happened that would make me realize that something bigger lies behind the attitude towards women in games.

It all started with one of my own blog entries at pcgamer.se. It was the spring of 2009 and Swedish television had just shown an embarassingly bad headline-inducing debate show, where they had taken the very worst clips of violence they could find from a bunch of more and less popular games and proclaimed it as representative of "the games our kids are playing". The show was obviously intended to attract viewers by frightening ignorant parents rather than have an actual purpose of public information. I should have disregarded it as such, but after years of constant defensive service of the medium I love and my choice of profession, from family dinners to official events, I was caught up in the role of defender.

"Emil Kraftling, what a little jerk!"

I wrote a long blog entry where I criticized the phenomenon and that I felt that mostly irrelevant experts had been invited to either side of the debate, which in turn devalued the debate in a subject that I actually found to be important to talk about. One of the invited participants was Swedish journalist, writer and feminist Hanna Fridén. She was invited to talk about the gender perspective and sexually themed uses of violence in games, but was barely allowed to speak at all. At this point I didn't know who Hanna was. Memory is a bit shady, but I think she was introduced as blogger and writer, possibly even feminist blogger. I felt that her participation was irrelevant to the subject at hand and questioned why she was even in the debate at all. I went to her blog and read up on it to find out more, but couldn't see anything that indicated a gaming profile or gaming interest, so I published my blog post and asked "what the hell was Hanna Fridén doing there?" As it turned out, Hanna was (and is) a gamer at heart and has more than enough experience and knowledge for me to acknowledge her place in the debate. She found my entry and was obviously quite pissed at first hardly getting an opportunity to speak in the debate, and then being questioned by me. She wrote a blog entry of her own where she basically outed me as a condescending sexist.

When I found out more about her and her gaming interest I apologized and explained that I hadn't been able to see an obvious gaming background on her and since she didn't get much speaking time it was hard for me to make sense of her part and value in the debate. Our conflict was eventually "sorted out" and I left it with the conviction that I had expressed myself carelessly and stupid, but not having meant anything wrong and certainly without any sexist motifs.  Ever since that day however, a googling of my name results in one of the top hits proclaiming "Emil Kraftling, what a little jerk!" and leading to her post, that paints a less than flattering picture of me. It's been a stalking black mark on my digital resume and many times I've wished for it to just go away. Because what if someone saw it and didn't know the whole story? What if someone actually thought that I was a sexist?!

"As a man I have never ever been questioned in a games related situation" 

And so one day not that long ago, I googled my name again, as you do every now and then. As usual one of the top hits were Hannas entry, but this time something had changed. I had changed. I had open a door inside and started asking myself questions. I revisited this situation in my mind. What had really happened? Well, I had assumed that Hanna didn't have any relevance in the debate because I couldn't find any proof of a gaming interest with her. I assumed she didn't have an interest and experience in games, since it wasn't obvious. Now however, I asked the question I didn't realize needed to be asked before: Would I have made the same assumptions had she been a man? The realization fell on me like a large boulder of shame. I don't think I would. Too late have I realized one of my biggest privileges as a man, considering my main interest and line of work. That as a man I have never ever been questioned in a games related situation. Not as a player, not as a member of a gaming forum, not as a games journalist and not as a developer. This is of course how it should be for everyone, regardless of sex, but the reality is that women are being questioned daily and I can no longer blame bad eggs, because I would then be one of them. Me, who was supposed to be good hearted, intelligent, empathical. But there it was, black on white. My assumptions had hurt another human being and unfortunately I'm pretty sure that this wasn't the only time that has happened.

Because I had seen it, even if I didn't understand my own place in it. I had seen it and I still see it, in online games, on web forums, at press events and game expos. In the work place. Women who first has to prove that they are "real" gamers, before anything they say and do can be taken seriously. Female developers mistaken for PR people. Women whose suggestions often get slightly more questions and interjections than I think my own would have. I had seen it, but not realized the scope of it. I haven't seen how privileged I am to never have to take my sex into consideration when I'm presenting a design, writing an artile or writing a sentence in an in-game chat window. It shouldn't be a privilege. It should be an expected reality for everyone, but it isn't.

There's a fairly easy way to open ones eyes to your privileges, and it can be applied to more than just male privileges. Ask yourself how you would have experienced a certain event or how you would have been treated in a certain situation if you had had another gender identity, sexuality, ethnicity or belief than what you have now. Would you have had the same experience on your job interview? Would you have been addressed the same at your local grocery store? Would your surrounding have reacted differently if you had kissed your partner openly?

"I started looking back at games I'd played and loved through the years and wondered how I had experienced them as a girl?"

As mentioned before, to me it was my daughters future entry into the world of games that made me open my eyes. This was around the same time that Anita Sarkeesian launched her (brilliant) Tropes vs Women-series on Youtube. Inspired by Sarkeesian and the thoughts on my daughter, I started looking back at games I'd played and loved through the years and wondered how I had experienced them, or aspects of them, as a girl? Would I have appreciated the game The Witcher as much despite the nude pictures showing the main characters sexual partners, if these pictures had instead depicted naked and half-naked men? Had I as young been as competitive in Turtles II when it came to being the one who got a kiss from April as you rescued her, if April had been a guy? (And this illustrates many more issues than just male privilege, such as heteronormativity and women portrayal, but more on that in future entries). Had I reacted more strongly if all women in fantasy games had been equipped with full body armors, while the men hade armors that looked like this?

Maybe I had still loved games and wanted to work with them, but I'm pretty sure that I had enjoyed fewer games, felt less interested in the business, have had to work harder to get where I am today and had to put up with a lot of sexual innuendo or even threat along the way. That is not the future I want for the game industry and it is definitely not the future I wish for my daughter.

"How can we help those who are worse off, if we don't realize that they exist?"

To emphasize what I said in my first entry: this is mainly a question of unknowing and not of malice. The games industry isn't male dominated and excluding to women because the men in it hates women (even if there are probably some representatives of those as well), but because social norms has taught us that games is a medium by men for men. That is why 90% of the industry is male and that is why the generation of today will grow up in the same reality unless we break the pattern. The first step of breaking a pattern is realizing that there is one, and that it gives us privileges that are not logical. This doesn't only apply to the gaming industry of course, even if it is a clear example. Privileges are everywhere in society. Ask yourself: Would I have had the same opportunities in my life regardless of sex, ethnicity, belief or sexuality? If the answer is no, and it probably will be, then it means you have certain privileges, (or is affected by someone elses privileges). Maybe not as many as me or the king, but they are there. They don't mean you are "better off" as much as they mean that someone else is "worse off". That's why it is so important to realize our privileges.

Because how can we help those who are worse off, if we don't realize that they exist?

I'm going to talk more on privileges in general and the games industry in particular, but if you want to read more on the phenomenon then I can recomend this blog entry at Kultureliten (in Swedish).

Update: For more perspective on the matter, check Kerstin Alex interesting text on her own experience as a female gamer and games journalist here! (Also in Swedish)

/Emil

Mina privilegier

Så, mottagandet och reaktionerna på mitt första inlägg har varit överväldigande. Långt mer än jag någonsin kunde ha väntat mig, faktiskt. Jag är givetvis oerhört glad och upprymd över att ni vill läsa om mina erfarenheter och lärdomar och att jag kan nå ut till så många, men jag vill ta tillfället i akt att förtydliga att inget av det jag skriver är egentligen något nytt. Jag återberättar bara vad jag har lärt mig av andra, mot bakgrunden av hur jag själv vågade söka kunskapen. För den som vill fördjupa sig i teorier och få mer kunskap finns det en stor mängd lysande bloggar och andra forum därute som hjälpt mig, och jag ska försöka se till att länka till dessa i mina inlägg, för de som vill veta mer.

"Sanningen är den att jag som man är privilegierad även som feministbloggare"

Jag har velat lite fram och tillbaka kring vad att ta upp härnäst, men på sätt och vis fick den enorma responsen mig att bestämma mig för att börja prata mer om privilegier. För sanningen är den att jag som man är privilegierad även som feministbloggare, även om det kan låta konstigt. Hade min fru skrivit mitt första inlägg, och det hade hon mycket väl kunnat göra, är jag säker på att hon inte hade fått lika stark respons eller lika stor spridning. Många skriver att jag är modig som pratar om detta, men jag tycker nog att mitt mod bleknar i jämförelse med alla de icke-manliga feminister som pratat om detta i flera år, trots ett oerhört motstånd. Till exempel visste jag när jag skrev min text att jag inte skulle mötas av några hot av sexuell natur, något som min fru definitivt inte hade kunnat vara säker på. Det här inlägget från twittraren @taggigt ger ett bra exempel på hur feministmän bemöts annorlunda än feministkvinnor.

Det kan vara extremt svårt att inse privilegier. Jag har exempelvis aldrig gått till en anställningsintervju och oroat mig för att mitt efternamn låter konstigt, så därför har jag sällan reflekterat över att det är en verklig oro för skrämmande många. Jag själv har blivit behandlad på ett sätt som jag tycker är rimligt och det är den enda verklighet jag känner till. Men min verklighet som vit heterosexuell cis-man är inte samma verklighet som alla andras. Jag är privilegierad, även om det tog lång tid för mig att inse exakt hur mycket. Som jag nämnt tidigare insåg jag först på allvar mina privilegier när det kom till mitt största intresse, spel, och huruvida min dotter skulle få möta det på samma villkor som jag gjort.

"Om tio år kan det vara min dotter som sitter där och helt oprovocerat blir kallad hora, eller blir ombedd att visa brösten"

Jag drog mig till minnes en artikel vi publicerade i tidningen PC Gamer för många år sedan, där vi undersökte hur kvinnor tilltalades i onlinespel såsom Counter-Strike. Jag har läst många liknande artiklar sedan dess och har samtidigt sett exempel med mina egna ögon. Företeelsen blev dock skrämmande för mig på en helt ny nivå när jag insåg att om tio år kan det vara min dotter som sitter där och helt oprovocerat blir kallad hora, eller blir ombedd att visa brösten, medan hon som kille sannolikt hade haft samma positiva upplevelse som fått mig att förespråka spelens sociala fördelar när kvällstidningarna chockrubricerar om isolering och socialt missanpassade spelande ungdomar. Det här är ett av exemplen på hur jag som man är och alltid har varit privilegierad som spelare. Jag och många andra har ofta försökt förklara bort detta med att det är ett gäng ruttna ägg som förstör för oss andra , snarare än ett symptom på en strukturell norm i hur kvinnor porträtteras och omtalas. Men sedan hände något som så småningom skulle få mig att inse att det ligger något större bakom attityden mot kvinnor i spelvärlden.

Det hela började med ett av mina egna blogginlägg på pcgamer.se. Det var våren 2009 och Svt hade precis visat ett pinsamt dåligt rubrikhetsande debattprogram där Janne Josefsson och hans redaktion tagit de värsta våldsklippen de kunnat hitta från diverse mer eller mindre populära spel och basunerat ut det som “det våra barn spelar”, i vad som skulle kunnat vara en hyllning till det klassiska gamla Studio S-avsnittet om videovåld på 80-talet. Programmet var uppenbarligen aldrig avsett att vara samhällsupplysande utan framstod mer som ett försök att locka tittare med skrämselpropaganda. Jag borde ha avfärdat det som sådant förstås, men efter år av konstant försvarande av det medium jag älskar och i förlängningen mitt val av yrke, under allt från släktmiddagar till officiella sammanhang, var jag fast i rollen av försvarare.

"Emil Kraftling, vilken liten tönt!"

Jag skrev ett långt blogginlägg där jag beklagade mig över fenomenet och att jag ansåg att i huvudsak fel typ av sakkunniga var inbjudna till vardera sida av debatten, vilket i sin tur förringade debatten i ett ämne som jag ändå tyckte var angeläget. En av de inbjudna var Hanna Fridén. Hon var inbjuden för att prata om genusperspektivet och sexrelaterade våldsskildringar i spel men fick knappt komma till tals alls. Jag visste vid den här tidpunkten inte vem Hanna Fridén var. Minnet sviker lite, men jag tror att hon blev presenterad som bloggare och skribent, kanske till och med feministbloggare. Jag upplevde att hennes medverkan kändes irrelevant för ämnet och ställde frågan vad hon gjorde i programmet över huvud taget. Jag gick in på hennes blogg för att ta reda på mer om henne, men där fann jag ingenting som skvallrade om en spelprofil eller ett spelintresse så jag publicerade mitt inlägg och frågade "vad tusan gjorde Hanna Fridén där"? Jag blev dock varse att Hanna hade (och har) ett väldigt stort spelintresse och mer än tillräcklig erfarenhet och kunskap för att jag egentligen borde ha sett hennes givna plats i debatten. Hon hittade till mitt inlägg och blev förstås ganska förbannad över att först inte ha fått komma till tals i debatten och sedan bli ifrågasatt av mig. Således skrev hon ett svarsinlägg där hon irriterad antydde att jag var en missgynnsam sexist.

När jag fick veta mer om vem hon var så bad jag om ursäkt och förklarade att jag inte kunnat se en uppenbar spelkoppling hos henne och eftersom hon dessutom inte fick komma till tals särskilt mycket så var det svårt för mig att motivera hennes närvaro. Så småningom "reddes" vår konflikt ut och jag lämnade den med övertygelsen om att jag uttryckt mig oförsiktigt och dumt men inte menat något illa och definitivt inte haft sexistiska motiv. Sedan den dagen har dock varje googling på mitt eget namn resulterat i att en av de första träffarna basunerar "Emil Kraftling, vilken liten tönt!" och leder till inlägget i fråga, vilket inte direkt får mig att framstå som någon hedersknyffel. Det har förföljt mig som en svart plump i mitt digitala protokoll, och många gånger har jag önskat att det bara kunde försvinna. För tänk om någon såg det där utan att känna till hela berättelsen! Tänk om någon trodde att jag faktiskt var sexist?!

"Som man har jag aldrig någonsin blivit ifrågasatt i ett spelsammanhang."

En dag ganska nyligen googlade jag på mitt namn igen, som en gör då och då. Som vanligt kom Hannas inlägg upp, men den här gången var något annorlunda. Jag var annorlunda. En liten dörr i mitt inre stod på glänt och jag hade börjat ställa frågor. Jag tänkte på den här händelsen igen. Vad var det som egentligen hade hänt? Jo, jag hade antagit att Hanna inte hade någon relevans i debatten därför att jag inte kunde se några bevis på hennes spelintresse. Jag antog att hon inte hade ett spelintresse, eftersom det inte skyltades med. Nu ställde jag frågan jag inte tidigare förstått behövde ställas: hade jag antagit samma sak om hon hade varit man? Svaret är en mörk, tung, sten i mitt bröst. Jag tror nämligen inte att jag hade det. Jag har alldeles för sent insett ett av mina största privilegium med tanke på det intresse och den yrkesbana jag valt. Att som man har jag aldrig någonsin blivit ifrågasatt i ett spelsammanhang, vare sig som spelare, spelforums-medlem, spelskribent eller som spelutvecklare. Det är förstås så det borde vara för alla, oavsett kön, men verkligheten är att kvinnor blir ifrågasatta dagligen och jag kan inte längre skylla på ruttna ägg, för jag vore i så fall ett av dem. Jag, som skulle vara godhjärtad, intelligent, empatisk. Jag insåg, svart på vitt, hur mina antaganden sårat en annan människa och jag är tyvärr ganska säker på att det här inte var enda gången.
  

För jag hade ju ändå sett det, även om jag inte insåg min egen roll i det. Jag hade sett det och jag ser det fortfarande, i onlinespel, på nätforum, på pressvisningar och spelmässor. På arbetsplatsen. Kvinnor som först måste bevisa att de faktiskt är "riktiga" spelare, innan något annat de säger och gör kan tas på allvar. Kvinnliga spelutvecklare som misstas för PR-folk. Kvinnor vars förslag ofta får aningen fler ifrågasättanden och mothugg än mina egna nog hade fått. Jag har sett det men jag har inte förstått vidden av det. Jag har inte sett hur privilegierad jag är som aldrig behöver ta med mitt kön i beräkningen när jag ska presentera en design, skriva en artikel eller säga något i en spelchatt. Det borde inte vara ett privilegium. Det borde vara en helt förväntad verklighet, men det är det inte.

Det finns ett ganska enkelt sätt att öppna sina ögon för sina privilegier, och det går att applicera på mer än bara manliga privilegier. Fråga dig själv hur du hade uppfattat en viss sak, eller hur du tror att du blivit behandlad i en viss situation om du hade en annan könsidentitet, sexuell läggning, etnicitet eller tro än den du har nu. Hade du fått samma respons på din arbetsintervju? Hade du bemötts likadant i kassan på Ica? Hade din omgivning reagerat likadant om du kysst din partner öppet?

"Jag började se tillbaka på spel jag spelat och  älskat genom åren och funderade över hur jag hade upplevt dem som tjej?"

För mig var det som sagt min dotters framtida inträde i spelens värld som fick mig att börja öppna ögonen. Det här var i samma veva som Anita Sarkeesian inledde sin (lysande) Tropes vs Women-serie på Youtube. Inspirerad av Sarkeesian och tankarna kring min dotter började jag se tillbaka på spel jag spelat och  älskat genom åren och funderade över hur jag hade upplevt dem, eller aspekter av dem, som tjej? Hade jag uppskattat spelet The Witcher lika mycket trots de nakenbilder som visar huvudkaraktärens sexpartners, om dessa istället varit av nakna och halvnakna män? Hade jag som ung varit lika tävlingsinriktad i Turtles II när det gällde att vara den som fick en kyss av April när man räddade henne, om April varit en kille? (Och det här illustrerar många fler problem än bara privilegier, såsom heteronormativitet och kvinnoporträttering, men mer om det i framtida inlägg). Hade jag reagerat om  kvinnorna i alla fantasyspel haft heltäckande rustning och männen istället haft rustningar som såg ut så här?

Jag hade kanske ändå älskat spel och velat jobba med det, men jag är ganska säker på att jag hade gillat färre spel, känt mig mindre intresserad av branschen, fått jobba hårdare för att nå dit jag nått idag och fått utstå en hel del sexuella anspelningar eller till och med hot på vägen. Det är inte den framtid jag önskar för spelmediet och det är definitivt inte den framtid jag önskar för min dotter.

"Hur kan vi hjälpa de som har det sämre om vi inte förstår att de finns?"

För att förtydliga det jag sa i mitt första inlägg: det här handlar huvudsakligen om okunskap och inte illvilja. Spelbranschen är inte mansdominerad och kvinnoexkluderande för att männen i den hatar kvinnor (även om det säkert finns en del som gör det också), utan för att samhällsnormen lärt oss att spel är ett medium av män för män. Därför är 90% av spelbranschen manlig och därför kommer dagens generation växa upp i samma verklighet, om vi inte bryter mönstret. Första steget till att bryta mönstret är att inse att det finns ett mönster och att det ger oss privilegier som inte är logiska. Och det här gäller förstås inte bara spelbranschen, även om den är ett väldigt tydligt exempel. Privilegier finns överallt i samhället. Ställ dig själv frågan: Hade jag haft samma möjligheter i livet oberoende av kön, etnicitet, tro eller sexuell läggning? Om svaret är nej, och det kommer det nog att vara, då innebär det att du har vissa privilegier, (eller att du är drabbad av någon annans privilegier). Kanske inte lika många som mig eller kungen, men de finns där. De innebär inte att du har det "lite bättre" så mycket som de innebär att någon annan har det "lite sämre". Därför är det så viktigt att vi inser de privilegier vi faktiskt har.

För hur kan vi hjälpa de som har det sämre om vi inte förstår att de finns?

Jag lär prata mer om privilegier i allmänhet och i spelbranschen i synnerhet, men om ni vill läsa lite mer om fenomenet tills vidare kan jag rekommendera det här inlägget på Kultureliten.

Uppdatering: För ytterligare perspektiv, kolla in Kerstin Alex intressanta blogginlägg om sin egen erfarenhet av spelbranschen här!

/Emil