Mina privilegier

Så, mottagandet och reaktionerna på mitt första inlägg har varit överväldigande. Långt mer än jag någonsin kunde ha väntat mig, faktiskt. Jag är givetvis oerhört glad och upprymd över att ni vill läsa om mina erfarenheter och lärdomar och att jag kan nå ut till så många, men jag vill ta tillfället i akt att förtydliga att inget av det jag skriver är egentligen något nytt. Jag återberättar bara vad jag har lärt mig av andra, mot bakgrunden av hur jag själv vågade söka kunskapen. För den som vill fördjupa sig i teorier och få mer kunskap finns det en stor mängd lysande bloggar och andra forum därute som hjälpt mig, och jag ska försöka se till att länka till dessa i mina inlägg, för de som vill veta mer.

"Sanningen är den att jag som man är privilegierad även som feministbloggare"

Jag har velat lite fram och tillbaka kring vad att ta upp härnäst, men på sätt och vis fick den enorma responsen mig att bestämma mig för att börja prata mer om privilegier. För sanningen är den att jag som man är privilegierad även som feministbloggare, även om det kan låta konstigt. Hade min fru skrivit mitt första inlägg, och det hade hon mycket väl kunnat göra, är jag säker på att hon inte hade fått lika stark respons eller lika stor spridning. Många skriver att jag är modig som pratar om detta, men jag tycker nog att mitt mod bleknar i jämförelse med alla de icke-manliga feminister som pratat om detta i flera år, trots ett oerhört motstånd. Till exempel visste jag när jag skrev min text att jag inte skulle mötas av några hot av sexuell natur, något som min fru definitivt inte hade kunnat vara säker på. Det här inlägget från twittraren @taggigt ger ett bra exempel på hur feministmän bemöts annorlunda än feministkvinnor.

Det kan vara extremt svårt att inse privilegier. Jag har exempelvis aldrig gått till en anställningsintervju och oroat mig för att mitt efternamn låter konstigt, så därför har jag sällan reflekterat över att det är en verklig oro för skrämmande många. Jag själv har blivit behandlad på ett sätt som jag tycker är rimligt och det är den enda verklighet jag känner till. Men min verklighet som vit heterosexuell cis-man är inte samma verklighet som alla andras. Jag är privilegierad, även om det tog lång tid för mig att inse exakt hur mycket. Som jag nämnt tidigare insåg jag först på allvar mina privilegier när det kom till mitt största intresse, spel, och huruvida min dotter skulle få möta det på samma villkor som jag gjort.

"Om tio år kan det vara min dotter som sitter där och helt oprovocerat blir kallad hora, eller blir ombedd att visa brösten"

Jag drog mig till minnes en artikel vi publicerade i tidningen PC Gamer för många år sedan, där vi undersökte hur kvinnor tilltalades i onlinespel såsom Counter-Strike. Jag har läst många liknande artiklar sedan dess och har samtidigt sett exempel med mina egna ögon. Företeelsen blev dock skrämmande för mig på en helt ny nivå när jag insåg att om tio år kan det vara min dotter som sitter där och helt oprovocerat blir kallad hora, eller blir ombedd att visa brösten, medan hon som kille sannolikt hade haft samma positiva upplevelse som fått mig att förespråka spelens sociala fördelar när kvällstidningarna chockrubricerar om isolering och socialt missanpassade spelande ungdomar. Det här är ett av exemplen på hur jag som man är och alltid har varit privilegierad som spelare. Jag och många andra har ofta försökt förklara bort detta med att det är ett gäng ruttna ägg som förstör för oss andra , snarare än ett symptom på en strukturell norm i hur kvinnor porträtteras och omtalas. Men sedan hände något som så småningom skulle få mig att inse att det ligger något större bakom attityden mot kvinnor i spelvärlden.

Det hela började med ett av mina egna blogginlägg på pcgamer.se. Det var våren 2009 och Svt hade precis visat ett pinsamt dåligt rubrikhetsande debattprogram där Janne Josefsson och hans redaktion tagit de värsta våldsklippen de kunnat hitta från diverse mer eller mindre populära spel och basunerat ut det som “det våra barn spelar”, i vad som skulle kunnat vara en hyllning till det klassiska gamla Studio S-avsnittet om videovåld på 80-talet. Programmet var uppenbarligen aldrig avsett att vara samhällsupplysande utan framstod mer som ett försök att locka tittare med skrämselpropaganda. Jag borde ha avfärdat det som sådant förstås, men efter år av konstant försvarande av det medium jag älskar och i förlängningen mitt val av yrke, under allt från släktmiddagar till officiella sammanhang, var jag fast i rollen av försvarare.

"Emil Kraftling, vilken liten tönt!"

Jag skrev ett långt blogginlägg där jag beklagade mig över fenomenet och att jag ansåg att i huvudsak fel typ av sakkunniga var inbjudna till vardera sida av debatten, vilket i sin tur förringade debatten i ett ämne som jag ändå tyckte var angeläget. En av de inbjudna var Hanna Fridén. Hon var inbjuden för att prata om genusperspektivet och sexrelaterade våldsskildringar i spel men fick knappt komma till tals alls. Jag visste vid den här tidpunkten inte vem Hanna Fridén var. Minnet sviker lite, men jag tror att hon blev presenterad som bloggare och skribent, kanske till och med feministbloggare. Jag upplevde att hennes medverkan kändes irrelevant för ämnet och ställde frågan vad hon gjorde i programmet över huvud taget. Jag gick in på hennes blogg för att ta reda på mer om henne, men där fann jag ingenting som skvallrade om en spelprofil eller ett spelintresse så jag publicerade mitt inlägg och frågade "vad tusan gjorde Hanna Fridén där"? Jag blev dock varse att Hanna hade (och har) ett väldigt stort spelintresse och mer än tillräcklig erfarenhet och kunskap för att jag egentligen borde ha sett hennes givna plats i debatten. Hon hittade till mitt inlägg och blev förstås ganska förbannad över att först inte ha fått komma till tals i debatten och sedan bli ifrågasatt av mig. Således skrev hon ett svarsinlägg där hon irriterad antydde att jag var en missgynnsam sexist.

När jag fick veta mer om vem hon var så bad jag om ursäkt och förklarade att jag inte kunnat se en uppenbar spelkoppling hos henne och eftersom hon dessutom inte fick komma till tals särskilt mycket så var det svårt för mig att motivera hennes närvaro. Så småningom "reddes" vår konflikt ut och jag lämnade den med övertygelsen om att jag uttryckt mig oförsiktigt och dumt men inte menat något illa och definitivt inte haft sexistiska motiv. Sedan den dagen har dock varje googling på mitt eget namn resulterat i att en av de första träffarna basunerar "Emil Kraftling, vilken liten tönt!" och leder till inlägget i fråga, vilket inte direkt får mig att framstå som någon hedersknyffel. Det har förföljt mig som en svart plump i mitt digitala protokoll, och många gånger har jag önskat att det bara kunde försvinna. För tänk om någon såg det där utan att känna till hela berättelsen! Tänk om någon trodde att jag faktiskt var sexist?!

"Som man har jag aldrig någonsin blivit ifrågasatt i ett spelsammanhang."

En dag ganska nyligen googlade jag på mitt namn igen, som en gör då och då. Som vanligt kom Hannas inlägg upp, men den här gången var något annorlunda. Jag var annorlunda. En liten dörr i mitt inre stod på glänt och jag hade börjat ställa frågor. Jag tänkte på den här händelsen igen. Vad var det som egentligen hade hänt? Jo, jag hade antagit att Hanna inte hade någon relevans i debatten därför att jag inte kunde se några bevis på hennes spelintresse. Jag antog att hon inte hade ett spelintresse, eftersom det inte skyltades med. Nu ställde jag frågan jag inte tidigare förstått behövde ställas: hade jag antagit samma sak om hon hade varit man? Svaret är en mörk, tung, sten i mitt bröst. Jag tror nämligen inte att jag hade det. Jag har alldeles för sent insett ett av mina största privilegium med tanke på det intresse och den yrkesbana jag valt. Att som man har jag aldrig någonsin blivit ifrågasatt i ett spelsammanhang, vare sig som spelare, spelforums-medlem, spelskribent eller som spelutvecklare. Det är förstås så det borde vara för alla, oavsett kön, men verkligheten är att kvinnor blir ifrågasatta dagligen och jag kan inte längre skylla på ruttna ägg, för jag vore i så fall ett av dem. Jag, som skulle vara godhjärtad, intelligent, empatisk. Jag insåg, svart på vitt, hur mina antaganden sårat en annan människa och jag är tyvärr ganska säker på att det här inte var enda gången.
  

För jag hade ju ändå sett det, även om jag inte insåg min egen roll i det. Jag hade sett det och jag ser det fortfarande, i onlinespel, på nätforum, på pressvisningar och spelmässor. På arbetsplatsen. Kvinnor som först måste bevisa att de faktiskt är "riktiga" spelare, innan något annat de säger och gör kan tas på allvar. Kvinnliga spelutvecklare som misstas för PR-folk. Kvinnor vars förslag ofta får aningen fler ifrågasättanden och mothugg än mina egna nog hade fått. Jag har sett det men jag har inte förstått vidden av det. Jag har inte sett hur privilegierad jag är som aldrig behöver ta med mitt kön i beräkningen när jag ska presentera en design, skriva en artikel eller säga något i en spelchatt. Det borde inte vara ett privilegium. Det borde vara en helt förväntad verklighet, men det är det inte.

Det finns ett ganska enkelt sätt att öppna sina ögon för sina privilegier, och det går att applicera på mer än bara manliga privilegier. Fråga dig själv hur du hade uppfattat en viss sak, eller hur du tror att du blivit behandlad i en viss situation om du hade en annan könsidentitet, sexuell läggning, etnicitet eller tro än den du har nu. Hade du fått samma respons på din arbetsintervju? Hade du bemötts likadant i kassan på Ica? Hade din omgivning reagerat likadant om du kysst din partner öppet?

"Jag började se tillbaka på spel jag spelat och  älskat genom åren och funderade över hur jag hade upplevt dem som tjej?"

För mig var det som sagt min dotters framtida inträde i spelens värld som fick mig att börja öppna ögonen. Det här var i samma veva som Anita Sarkeesian inledde sin (lysande) Tropes vs Women-serie på Youtube. Inspirerad av Sarkeesian och tankarna kring min dotter började jag se tillbaka på spel jag spelat och  älskat genom åren och funderade över hur jag hade upplevt dem, eller aspekter av dem, som tjej? Hade jag uppskattat spelet The Witcher lika mycket trots de nakenbilder som visar huvudkaraktärens sexpartners, om dessa istället varit av nakna och halvnakna män? Hade jag som ung varit lika tävlingsinriktad i Turtles II när det gällde att vara den som fick en kyss av April när man räddade henne, om April varit en kille? (Och det här illustrerar många fler problem än bara privilegier, såsom heteronormativitet och kvinnoporträttering, men mer om det i framtida inlägg). Hade jag reagerat om  kvinnorna i alla fantasyspel haft heltäckande rustning och männen istället haft rustningar som såg ut så här?

Jag hade kanske ändå älskat spel och velat jobba med det, men jag är ganska säker på att jag hade gillat färre spel, känt mig mindre intresserad av branschen, fått jobba hårdare för att nå dit jag nått idag och fått utstå en hel del sexuella anspelningar eller till och med hot på vägen. Det är inte den framtid jag önskar för spelmediet och det är definitivt inte den framtid jag önskar för min dotter.

"Hur kan vi hjälpa de som har det sämre om vi inte förstår att de finns?"

För att förtydliga det jag sa i mitt första inlägg: det här handlar huvudsakligen om okunskap och inte illvilja. Spelbranschen är inte mansdominerad och kvinnoexkluderande för att männen i den hatar kvinnor (även om det säkert finns en del som gör det också), utan för att samhällsnormen lärt oss att spel är ett medium av män för män. Därför är 90% av spelbranschen manlig och därför kommer dagens generation växa upp i samma verklighet, om vi inte bryter mönstret. Första steget till att bryta mönstret är att inse att det finns ett mönster och att det ger oss privilegier som inte är logiska. Och det här gäller förstås inte bara spelbranschen, även om den är ett väldigt tydligt exempel. Privilegier finns överallt i samhället. Ställ dig själv frågan: Hade jag haft samma möjligheter i livet oberoende av kön, etnicitet, tro eller sexuell läggning? Om svaret är nej, och det kommer det nog att vara, då innebär det att du har vissa privilegier, (eller att du är drabbad av någon annans privilegier). Kanske inte lika många som mig eller kungen, men de finns där. De innebär inte att du har det "lite bättre" så mycket som de innebär att någon annan har det "lite sämre". Därför är det så viktigt att vi inser de privilegier vi faktiskt har.

För hur kan vi hjälpa de som har det sämre om vi inte förstår att de finns?

Jag lär prata mer om privilegier i allmänhet och i spelbranschen i synnerhet, men om ni vill läsa lite mer om fenomenet tills vidare kan jag rekommendera det här inlägget på Kultureliten.

Uppdatering: För ytterligare perspektiv, kolla in Kerstin Alex intressanta blogginlägg om sin egen erfarenhet av spelbranschen här!

/Emil