Man in the Mirror (ENG)

This is an English version of my first post, for all of my foreign friends, colleagues and acquaintances. In the future, I will try and setup the blog to allow tabbing between a Swedish and English version!

The time has come for me to be a bit ideological. 

This is not to say that I haven’t been politically interested before, but I have never been very political myself. I have simply not felt very strongly or passionately about the political parties making up our Riksdag and their ideologies, or harbored any real hope that they would accomplish actual and substantial improvements to society. Also, taking a political or ideological stance is very scary. People who know me would probably describe me as cautious, slightly diplomatic, rarely getting into arguments or getting on people’s bad side. Well as you all probably know, the moment you start talking about politics is the moment that peoples gloves come off. It’s a very touchy subject to say the least, and it rarely if ever, leaves everyone in perfect harmony with one another. So what I am about to tell you scares the crap out of me.

"I see a society that I am not entirely confident letting my child out into. Even more so considering she is a girl."

To this point I’ve lived my life without being very political at all outside of my home. Since the last election in 2010 however, certain things have happened that have changed this for me. Things that have given me a strong urge to become more… well, political. For one thing, I have paid several hundred thousand kronors in tax in the last four years, and to my extreme annoyance and frustration, part of that money has been used to provide 6-700,000 kronor/year salaries and central Stockholm located apartments for people like these. A more important difference is that since 2010 I have brought a child into this world. Suddenly it is more important and urgent for me that certain things change, because I see a society that I am not entirely confident letting my child out into. Even more so considering she is a girl. (Or rather, I think she is a girl. I guess she will tell me for sure once she is old enough to know herself. But that’s for a future topic).

So, let’s cut straight to the chase. Feminism. I don’t know about you, but that word used to have a negative ring to it for me. I was absolutely all for equal rights and against sexism and misogyny, but I told myself (and others) that I didn’t like using the word feminist, because it is all “one-sided” and almost non-equal in itself. Why would something striving for equality be named for only one side of the coin? Also, for some reason that I honestly can’t specify, I had a feeling of being attacked. I was always on my guard, ready to jump to the defense of my main professional passion video games, whenever they were brought into feminist debates. I was stuck in this notion that feminists were angry at all men, and I felt that was unfair, since I myself was obviously a “good guy”. Of course, I never really stopped to ask what the feminists actually wanted, I just raised my shields automatically and somehow I ended up with a sense of the word feminist as something fanatical. I’m sure several of you have similar associations of the word.

Now, in Sweden there is a feminist party called Feministiskt Initiativ (Feminist Initiative, or F!). If you had asked me a year ago which political party I would be least likely to vote for in the coming election, I would obviously have said Sverigedemokraterna. However, my second least likely party to vote for a year ago would be F!. But as it turns out, while I’m not yet fully decided on how to vote this september, F! is now probably my number one choice. (And I definitely plan to vote F! in the election for the European Parliament, because if any country needs feminism more than Sweden, it’s every other country in the world.) With all that I know today, I simply can’t think of anything that would be better for society, than to get the feminist agenda into the parliaments of Sweden and the world. So in a year I’ve gone from “no way” to “hell yes” when it comes to F!. This complete and utter turnaround baffles even myself! How did this happen? Well, it’s been a step by step learning experience, and I guess my hope is to share some of these “steps” with you by means of this blog. 

"Obviously girl infants can’t be nerds the way boy infants can"

In a way, it all started with my daughter. As her parent, I got a look into the life of a female that I had never had before (obviously since I am, in fact, a man). And as any parent, I wanted my child to experience everything great that I myself have experienced. Most of all of course, I wanted her to be able to share my love of games. However, even as an infant, “society” had a clearly indicated path for her and that did not include games. When we wanted to get her a Star Wars themed garment after she was born, we only eventually found one in the boys’ section, because obviously girl infants can’t be nerds the way boy infants can. And from that point on it became increasingly clear to me that I had been, and probably still was, privilieged as a male.

The next big lesson came when our daughter turned 2 years old and we cut her hair. It had grown very long and thick, and it was constantly in the way for her as she played, making her sweaty. It was a very difficult decision to make, which was very educational in a way, because when we boiled it down, we had a number of reasons for cutting it, and the only reason not to cut it was because her long hair was so pretty. As she was 2 and had neither concept of nor need for external affirmation of her appearance, this was a non-argument, and the fact that it was such a hard decision despite this made me start thinking that maybe there are preconceptions that are so deeply rooted in our society and culture that we take them for granted even though they make no real sense.

Even more enlightening was the reaction from everyone else. We were openly or subtly questioned in our decision to cut her hair, to the point where a mother of one of the other children in my daughters daycare group “comforted” me with the fact that “it’ll grow back soon enough”. In addition, since we had tried to keep our daughters clothing fairly unisex, she was now constantly mistaken for a boy. While it was interesting to see that so much of her gender identity (according to others) was in her appearance, the most interesting thing was how differently she was approached when now percieved as a boy, compared to what I had experienced before. She was now given comments related to her manner and personality and described with words like “curious”, “happy”, “playful” and “brave”, when as a girl she was almost exclusively getting comments related to her appearance, and being told how “cute”, “pretty” or occassionally how “kind” she was.

Being a front seat witness to this sharp contrast in how she was addressed really struck a nerve with me, especially as I was certain that none of these persons realized that they were doing anything different and that they definitely meant no harm. But I also understood that it did harm, because as a girl, my daughter will apparently predominately get attention for her appearance, and at this young age it is essentially imprinting in her that appearance is pivotal to the way people percieve her. A very, very unhealthy and unjust truth to live by.

"We can think and act sexist without malice, deliberation or agenda. In fact, we can be sexist without even being aware of it. "

As I said though, none of the reactions were deliberately sexist, and if I were to question anyone of the persons who I felt addressed my daughter differentely purely on the basis of her sex, they would likely not understand why or how I would claim that. This really got me thinking. Because if someone were to ask me at the time whether or not I thought I treated girls and boys differently just on the basis of their sex, I would deny it with the same conviction. This made me open a door inside myself, allowing me to question things that I had taken for granted all my life. The answers that flooded out of that door cemented the most important lesson I've learnt in many years: We can think and act sexist without malice, deliberation or agenda. In fact, we can be sexist without even being aware of it.

There is a name for this phenomenon and it’s the same in both English and Swedish. Norm. It’s the social assumptions that we have inherited from society before us and that we uphold and pass on to society of tomorrow. Many norms are harmless and make sense, but quite a few are remnants from a time much different from our “enlightened” present, that when questioned come across as extremely illogical. They have simply been upheld by the notion of “it’s always been that way” or “that’s what everyone does”. For instance, why are skirts considered a female garment? Why is blue considered a boys color and pink a girls color? Why are 95% of all airline pilots men? Why is feminist a dirty word?

Yes. Feminist. The epithet that makes so many people (especially men) squirm when it is asked of them, including my former self. ”Well, I believe in equal rights for women, but I don’t like calling myself a feminist”. Sound familiar? Society, media or whatever had clearly made me and most everyone else feel that feminist is a word in the same vein as extremist or fundamentalist. But as I started to question my own assumptions, I couldn’t really find a logical answer to why this word should be so loaded. My only actual argument back then was that of the one-sidedness. Again, as egalitarians are so keen to point out: “isn’t it non-equal, in fact even sexist, to name it ‘feminism’ when it should apply to equal rights for all genders and sexual orientations”? Well, it is a valid point I guess, and I can see why I advocated it. 

"When one team has a head start of 976 to 0, it’s not really helping to say 'OK, let’s take turn to score one goal each from now on!'"

Today I can however also see the validity in naming something after its first and major issue to solve. Yes, men can be discriminated against as well, of course, but that’s not the real pressing issue, now is it? Let’s put out the fire before changing the light bulb. I’m sure you’ve heard or maybe spoken the “with feminism you would just get inequality in the opposite direction” argument. Well, as a good friend of mine put it; when one team has a head start of 976 to 0, it’s not really helping to say “OK, let’s take turn to score one goal each from now on”! There is a gap, and we can’t be content with preventing it from growing further. We need to close the gap.

It’s been an educational year for me to say the least. I’ve realized that I have been a part of sustaining a problem that is and has been limiting the daily options and opportunities of everyone around me. Not only women, but men as well, as we also abide by certain norms that are not by any means logical. By not questioning the assumptions on society that I have been shown and told and taught, I have passed on norms and notions that I don’t actually believe in or that I didn’t realize could hurt other people. Because the truth when it comes to hurtful norms is this: if we are not part of the solution, then we are part of the problem.

"If we are not part of the solution, then we are part of the problem. "

I am only just starting to learn about these things and you should know that I am no expert on gender studies, feminism, psychology, social or political science. I’m just a father, husband, son and human being who wants equal opportunities for the people I love… and some 7 billion others. Many of my examples are obviously personal experiences and I'm not in any way claiming that the represent some universal truth of society. You can never use personal or individual examples to confirm or deny structures in society. I do however need to use my own experiences to explain why I started to react and think about these issues and how I from there have tried to find concrete and scientific answers.

Luckily I have had access to some wonderful people to help answer all of these questions I’ve started asking, most importantly my wife, who among other things has been a conduit into the latest psychological research and other scientific studies on these matters. I have learnt too much in short time to not want to talk about and share it, and I hope I can inspire at least some of you in this and coming posts, to maybe have a second look at things you’ve assumed your whole life. If you just dare to ask yourself some questions you never thought were relevant or needed asking, you may be surprised at the answers you find.

I used to think feminist was a dirty word. Today it is a title I hope to one day earn.

/Emil

P.S Please let me know of any factual errors in the things I write. My entire motivation for this is based on people being open to change when enlightened, and I certainly want to live as I learn in that regard.  

Man in the Mirror

Det har blivit dags för mig att bli lite ideologisk. 

Det är inte så att jag inte varit politiskt intresserad tidigare, men jag har aldrig själv varit särskilt politisk. Jag har helt enkelt aldrig känt särskilt starkt eller passionerat för de politiska partierna i vår riksdag och deras ideologier, eller haft några större förhoppningar att de skulle kunna åstadkomma faktisk och betydande förbättringar i samhället. Därtill är det väldigt läskigt att ta ställning för en ideologi. De som känner mig skulle antagligen beskriva mig som försiktig, lite diplomatisk, någon som sällan ger sig in i hetsiga argumentationer och undviker att uppröra folk. Men som ni säkert vet så finns det få saker som får kulorna att börja vina så mycket - även mellan vänner - som ideologi och politik. Det är ett känsligt ämne när man inte är bland likasinnade och det lämnar sällan människor i harmoni då det diskuteras. Det jag nu ska berätta skrämmer således skiten ur mig.

"Jag ser ett samhälle som jag inte är helt bekväm med att släppa ut mitt barn i. Än mer så därför att hon är en flicka"

Fram till idag har jag levt mitt liv utan att vara särskilt ideologisk utanför hemmets väggar. Sedan det senaste valet 2010 har det dock hänt en del saker som ändrat min inställning. Saker som har gett mig en stark motivation att vilja bli mer politisk. Till exempel har jag under de senaste fyra åren betalat flera hundra tusen kronor i skatt och till min extrema irritation och frustration har en del av de pengarna gått till att betala årslöner på 6-700,000 samt centrala lägenheter i Stockholms innerstad åt järnrörsidioter. En än viktigare förändring är att jag sedan 2010 har satt ett barn till världen. Plötsligt känns det därmed mycket mer angeläget och brådskande för mig att vissa saker förändras, för jag ser ett samhälle som jag inte är helt bekväm med att släppa ut mitt barn i. Än mer så därför att hon är en flicka. (Eller jag tror i alla fall att hon är flicka. Jag antar att hon berättar när hon är stor nog att veta själv. Men det är ett ämne för framtida inlägg.)

Så, låt oss gå direkt på pudelns kärna. Feminism. Jag vet inte hur det är för dig, men det ordet brukade ha en väldigt negativ klang för mig. Jag var absolut för jämställdhet och motsatte mig sexism och misogyni, men jag sa till mig själv (och andra) att jag inte gillade att kalla mig feminist, eftersom det är så “ensidigt” och nästan ojämställt i sig själv. Varför skulle något som strävar efter jämställdhet benämnas efter bara den ena parten? Av någon anledning som jag inte riktigt kan specificera hade jag också känslan av att vara attackerad. Jag var alltid på min vakt, redo att försvara mitt huvudintresse i form av spel, närhelst det blev indraget i feministdebatter. Jag hade fastnat i någon slags idé om att feministerna var arga på alla män och jag upplevde väl att det var orättvist, eftersom jag själv uppenbarligen var en av “de goda”. Jag stannade förstås aldrig upp för att fråga vad feministerna egentligen ville förändra, utan satte helt enkelt taggarna utåt automatiskt och på något vis fastnade jag vid en känsla av ordet feminist som något fanatiskt. Jag är säker på att flera av er har liknande associationer till ordet.

I Sverige finns det nu ett feministparti kallat Feministiskt Initiativ (F!). Om du skulle ha frågat mig för ett år sedan vilket politiskt parti jag absolut aldrig skulle rösta på, skulle jag förstås ha sagt Sverigedemokraterna. Det näst sista partiet jag skulle ha röstat på om tillfrågad för ett år sedan vore dock F!. Jag kan tänka mig att många av er skulle svara likadant om jag skulle fråga idag, eller? Men saken är nu den att även om jag ännu inte bestämt mig exakt för hur jag ska rösta i september, så är F! nu antagligen mitt förstaval. (Och jag tänker definitivt rösta F! i det kommande valet till Europaparlamentet, för är det något land som behöver feminism mer än Sverige, så är det alla andra länder i världen.) Med allt jag vet idag kan jag helt enkelt inte tänka mig något som vore bättre för samhället än att få in feminism på agendan i Sveriges och världens riksdagar. På ett år har jag alltså gått från “aldrig i livet” till “absolut” när det kommer till F! Den här totala och kompletta helomvändningen förbryllar även mig själv. Hur kunde det bli så här? Det jag kan säga är att det har varit en upplevelse där jag steg för steg lärt mig otroligt mycket och min förhoppning är att kunna dela med mig en del av dessa steg och lärdomar med hjälp av denna blogg. 

"Spädbarnsflickor kan uppenbarligen inte vara nördar på samma sätt som spädbarnspojkar kan"

På sätt och vis startade allt med min dotter. Som hennes förälder fick jag en inblick i en kvinnas liv som jag aldrig haft tidigare (eftersom jag ju är man). Som många föräldrar önskade jag att mitt barn skulle få möjlighet att uppleva allt underbart som jag själv har fått uppleva. Mest av allt förstås ville jag att hon skulle kunna dela min kärlek till spel. Men redan som spädbarn stod det klart att “samhället” hade en tydligt utstakad väg för henne och den inkluderade inte spel. Efter att hon föddes ville vi köpa henne en body med Star Wars-motiv, eftersom både jag och min fru är lite nördiga. Efter letande hittade vi något först när vi tittade på pojkavdelningen, för spädbarnsflickor kan uppenbarligen inte vara nördar på samma sätt som spädbarnspojkar kan. Sedan den händelsen började jag inse i allt större utsträckning att jag hade varit och antagligen fortfarande var privilegierad som man.

Min nästa betydande lärdom kom när vår dotter var 2 år gammal och vi klippte hennes hår. Det hade växt ut och blivit både långt och tjockt och var hela tiden i vägen för henne när hon lekte, samt fick henne att svettas mycket. Det var ett väldigt svårt beslut för oss att fatta, vilket i sig var väldigt lärorikt, för när vi hårddrog det så hade vi massor med anledningar att klippa hennes hår och den enda anledningen att inte göra det var att hon ju var så söt. Eftersom hon bara var 2 år gammal och varken förstod behovet av eller konceptet “utseende som en värdemätare”, var det ett helt ihåligt argument och det faktum att det ändå var ett så svårt beslut fick mig att börja tänka på att det kanske finns vissa föreställningar som är så djupt rotade i vårt samhälle och vår kultur att vi tar dem för givna, trots att de är ologiska.

Än mer upplysande var reaktionen från alla andra. Vi blev såväl öppet som tyst ifrågasatta i vårt beslut att klippa henne, till den grad att en mamma till ett annat barn i hennes förskolegrupp “tröstade” mig med orden “ja men det växer ju snart ut igen”. Eftersom vi så mycket som möjligt hade försökt klä henne relativt könsneutralt blev hon nu också konstant misstagen för en pojke. Medan det förstås var intressant att se hur mycket av hennes könsidentitet som (enligt andra) satt i håret, så var det mest intressanta hur annorlunda hon blev tilltalad nu när folk trodde att hon var en pojke. Hon fick nu kommentarer relaterade till sitt beteende eller personlighet och beskrevs med ord som “nyfiken”, “glad”, “busig” och “modig”, medan hon som flicka nästan uteslutande hade fått kommentarer relaterade till utseendet där hon fått höra hur “söt”, “fin” eller ibland hur “snäll” hon var.

Att med egna ögon från första parkett få se den här starka kontrasten i hur hon blev tilltalad som flicka respektive pojke träffade mig ganska hårt, särskilt eftersom jag är helt övertygad om att ingen av de här personerna insåg att de gjorde något annorlunda och att de definitivt inte menade något illa. Men jag insåg också att det som skedde var skadligt, för som flicka kommer min dotter uppenbarligen huvudsakligen få uppmärksamhet för sitt utseende och i den unga ålder hon är nu så kommer det praktiskt taget att inpränta i henne att utseendet är grundläggande för hur folk uppfattar henne. Det är en extremt ohälsosam och orättvis sanning att leva i.

"Vi kan tänka och agera sexistiskt utan illvilja, avsikt eller agenda. Faktum är att vi kan vara sexistiska utan att ens vara medvetna om det."

Som jag nämnde var dock ingen av allmänhetens reaktioner medvetet sexistiska och om jag skulle fråga någon av de personer som jag upplevde bemötte min dotter annorlunda enbart på grund av hennes kön, skulle de antagligen inte förstå hur eller varför jag skulle påstå något sådant. Det här fick mig att börja tänka efter. Om någon hade frågat mig själv vid det tillfället huruvida jag trodde att jag bemötte flickor och pojkar olika enbart på grund av deras kön skulle jag ha förnekat det med precis samma övertygelse. Det här fick mig att öppna en dörr till mitt inre på glänt och tillåta mig att ifrågasätta saker som jag hade tagit för givet hela mitt liv. Svaren som flödade ut ur den dörren lade grunden för det viktigaste jag har lärt mig på många år: Vi kan tänka och agera sexistiskt utan illvilja, avsikt eller agenda. Faktum är att vi kan vara sexistiska utan att ens vara medvetna om det.

Det finns ett namn på det här fenomenet. Norm. Det är de sociala antaganden som vi har ärvt från samhället före oss och som vi upprätthåller och för vidare till morgondagens samhälle. Många normer är harmlösa och ganska logiska, men en hel del är kvarlevor från en tid som var väldigt annorlunda från dagens “upplysta” samhälle och som när de ifrågasätts framstår som extremt ologiska. De har helt enkelt blivit upprätthållna genom uppfattningar som “det har alltid varit så” eller “alla andra gör/tycker så”. Varför anses exempelvis kjolar vara ett kvinnligt klädesplagg? Varför ses blått som en killfärg och rosa som en tjejfärg? Varför är 95% av alla piloter män? Varför är feminist ett fult ord?

Feminist ja. Epitetet som får så många människor (framförallt män) att skruva på sig då de ställs inför det, inklusive mitt forna jag. “Jo jag är såklart för jämställdhet, men jag föredrar att inte kalla mig själv feminist”. Låter det bekant? Samhället, media eller vadhelst det nu är har uppenbarligen fått mig själv och de flesta andra att känna att feminist är ett ord i samma liga som extremist eller fundamentalist. Då jag själv började ifrågasätta mina egna antaganden kunde jag dock inte hitta något riktigt logiskt svar på varför ordet skulle vara så laddat. Mitt enda egentliga argument på den tiden var just ensidigheten. Som “jämställdister” så gärna påpekar: “är det inte icke-jämställt, ja närmast sexistiskt, att kalla det ‘feminism’ när det borde gälla lika rättigheter för alla kön och sexuella läggningar?” Tja, det är ett logiskt argument antar jag och jag kan förstå varför jag använde det. 

"När ett av lagen leder med 976-0, så hjälper det inte direkt att säga: 'Ok då, vi gör vartannat mål från och med nu!'”

Idag kan jag dock också se rimligheten i att benämna något efter det tydligaste och största problemet man försöker lösa. Ja, män kan också bli diskriminerade förstås, men det är ju inte den akuta änden av problemet, eller hur? Låt oss släcka branden innan vi byter glödlampan. Jag är säker på att du har hört eller kanske till och med uttryckt argumentet “med feminism så blir det ju o-jämställt åt andra hållet”! För att parafrasera en god vän; när ett av lagen leder med 976-0, så hjälper det inte direkt att säga “Ok då, vi gör vartannat mål från och med nu”! Det finns en klyfta och vi kan inte vara nöjda med att bara förhindra den från att växa. Vi behöver stänga klyftan.

Det har varit ett minst sagt lärorikt år för mig. Jag har insett att jag varit en del i att upprätthålla ett problem som är och har begränsat de dagliga valen och möjligheterna för alla omkring mig. Inte bara kvinnor, utan även män, eftersom vi med är slavar under specifika normer som inte på något sätt är logiska. Genom att inte ifrågasätta de sociala och kulturella antaganden som jag har sett, hört och lärt så har jag fört vidare normer och föreställningar som jag inte egentligen tror på eller som jag inte insåg kunde skada andra människor. För sanningen när det kommer till normer som skadar andra är att om vi inte är en del av lösningen, så är vi en del av problemet.

"Om vi inte är en del av lösningen, så är vi en del av problemet."

Jag är endast i början av min lärorika resa och du ska veta att jag inte är någon expert på vare sig genusvetenskap, feminism, sociologi, psykologi eller samhällsvetenskap. Jag är bara en far, make, son och människa som vill ha lika möjligheter för de människor jag älskar… och 7 miljarder andra. Många av de exempel jag pratar om är förstås mina personliga upplevelser och jag hävdar absolut inte att de representerar en samhällelig sanning. Man kan aldrig använda personliga eller individuella exempel för att bekräfta eller dementera samhällsstrukturer. Jag behöver dock utgå ifrån mina egna upplevelser för att förklara varför jag började reagera och tänka på de här frågorna och hur jag därifrån försökt hitta konkreta och vetenskapliga svar. 

Jag har lyckligtvis haft turen att ha tillgång till en del underbara människor som hjälpt mig finna svar på många av de frågor jag börjat ställa. Det gäller framförallt min fru, som bland annat varit en vägvisare för mig när det gäller den senaste psykologiska forskningen och andra vetenskapliga studier inom ämnet. Jag har lärt mig alldeles för mycket på alldeles för kort tid för att inte prata om det och dela mina lärdomar och jag hoppas att jag kan inspirera åtminstone några av er genom detta och kommande inlägg att kanske våga ta en extra titt på saker som du antagit hela ditt liv. Om du bara vågar ställa dig själv vissa frågor som du aldrig ens trodde var relevanta eller behövde ställas, kanske du blir förvånad över de svar du finner.

Jag brukade tycka att feminist var ett fult ord. Idag är det en titel jag hoppas att jag en dag förtjänar.

/Emil

P.S. Var snäll och påpeka om ni finner några faktafel i mina texter. Min förhoppning med detta projekt är att folk är öppna för att ändra sig när de blir upplysta och jag vill leva som jag lär.