Första gången du hittat hit? Börja gärna med att läsa detta inlägg!

Tuesday, April 22, 2014

Min henomvändning

Jag har nog alltid ansett mig själv vara en intelligent person. Jag har alltid haft ganska lätt för mig i skolan, tyckt om att lära mig nya saker och då det vankats TP med vänner och familj har jag känt mig som fisken i vattnet. Kanske var det därför det kändes så omvälvande för mig när jag insåg att en av mina mest fundamentala kunskaper sedan barnsben inte alls stämde.

Men låt mig börja med att prata lite om "hen". Faktum är att jag missade den ursprungliga hen-debatten. Jag var inte särskilt engagerad i frågeställningen och hade egentligen inga starka åsikter åt endera håll när jag väl blev varse att diskussionen försiggick. "Folk kan väl få säga hen om de vill", tänkte jag, men jag kommer ju aldrig själv att göra det. "Om jag inte känner till könet som jag talar om så kan jag ju lika gärna säga 'han/hon', eller någon annan existerande omformulering". När jag prövade att använda hen så lät det ju väldigt konstigt också. Ovanligt, förstås. Eftersom de som argumenterade för hen ofta var feminister så fick det också en mer negativ klang då jag ju, som många andra, upplevde feminister som "extrema".

Det var väl egentligen min fru som fick mig att börja se på hen med nya ögon, i samband med att våra dotter började leka med Duplo och andra leksaker med figurer. Framförallt var det ett garage med en ambulans, en polisbil och en brandbil. Till var och en hörde en brandman, polis, och en läkare. Vid något tillfälle då vi lekte, påpekade min observanta hustru att jag hela tiden benämnde dessa figurer som "han". När jag kikade noga på figurerna var de nog tänkta som män alla tre, men det hade nog inte min dotter kunnat avgöra. Oavsett så insåg jag att det inte var därför jag kallade dem "han". Det var på ren automatik. Det blev extra konstigt för läkaren med tanke på hur min dotters verklighet ser ut*. Hennes faster, gudmor och en nära vän (kvinna) till familjen är de enda läkarna hon känner. Hennes husläkare är kvinna. Faktum är att hon mig veterligen aldrig har träffat en manlig läkare. För henne skulle det ha varit mer logiskt att anta att läkaren var en "hon". Jag började tänka på hur jag använder pronomen egentligen och kom fram till att det ganska ofta slank in ett "han" även i de helt obestämda fallen.

Det fick mig att tänka på en tankenöt jag hörde i min ungdom och som säkert flera av er har hört:

En far och hans son åker i samma bil och råkar ut för en trafikolycka. Fadern omkommer. Sonen blir allvarligt skadad och får föras till sjukhuset med ambulans. Han förbereds för operation, men kirurgen som skulle operera honom säger "Jag kan inte operera den här pojken - det är ju min son." Hur kommer det sig?

Många hittade (hittar?) inte lösningen, då de är fast i normen att kirurgen måste vara en man. (För att inte tala om hur många som är fast i normen att en pojke inte kan ha två pappor.) Det jag förstod nu var att jag höll på att föra vidare den här normen automatiskt, genom att lite väl automatiskt stoppa in "han" på min dotters leksaker eller vid tillfällen då vi ser och pratar om sopbilar och helikoptrar och förskolelärare. Jag insåg också att min egen normativitet inte var så konstig, för överallt stötte jag på "han". I barnböcker, tidningsartiklar, barnvisor och i vardagstal. Från ekorr'n i granen och prästens lilla kråka till Sveriges Rikes Lagbok (!). Överallt fanns den här informationen som jag blivit intravenöst matad med sedan barnsben utan att inse det. Det handlar ju inte bara om obestämda karaktärer som får manligt pronomen, utan särskilda typer av karaktärer som nästan uteslutande könas på ett visst sätt. Statsministrar är alltid män och fröknar är alltid kvinnor. Läkare är oftast män, sjuksköterskor kvinnor. Poliser, brandmän, piloter, idrottare, riddare. Män, män, män.
"Statsministrar i böcker är inte män därför att statsministrar i verkligheten är det. Statsministrar i verkligheten är män därför att statsministrar i böcker är det."
Men vänta nu, kanske du tänker. De flesta statsministrar är ju män, så är det inte logiskt att man utgår ifrån det som är vanligast? Nej, det är inte logiskt, men det är ett tydligt exempel på hur normer förs vidare. Om du tänker steget längre så kan du se vilken otrolig och överväldigande makt normer har. För statsministrar i böcker är inte män därför att statsministrar i verkligheten är det. Statsministrar i verkligheten är män därför att statsministrar i böcker är det. Varje dag möts våra barn liksom vi gjorde av en norm och världsbild som såväl medvetet som undermedvetet lär dem vilka möjligheter de har i livet. Vad som förväntas, och vad som inte förväntas, av dem. Med det i åtanke känns "hen" som ett väldigt användbart ord för att ge min dotter känslan av att hon har alla möjligheter i livet. Jag har således försökt börja avköna barnböcker där det går, eller åtminstone då och då byta kön på alla karaktärer så att min dotter får höra att flickor kan vara busiga, äventyrliga och sportiga och att pojkar kan vara känslosamma, lugna och rädda.

Statsminister 1972.
Statsminister 2013

Såja, perfekt. Då var jag äntligen jämställd och upplyst när det gäller hen, tyckte jag. Men nej, nej, nej... Då steg verkligheten in och daskade till mig i huvudet i en timslång fish-slapping dance som jag inte hade räknat med. Min fru hade spelat in en dokumentär som jag gick med på att se, utan att egentligen veta vad det handlade om. Det var en dokumentärfilm om intersexualism. I hela mitt liv, genom 12 års grundskola och några universitetsår på det, hade jag uppfattat och fått lära mig att könstillhörighet är något binärt. Man är antingen man eller kvinna och det styrs av huruvida man har en XX-kromosom eller en XY-kromosom. Det har varit så självklart att jag aldrig egentligen tänkt mer på det. Men sanningen är ju sällan så enkel. Könstillhörighet är betydligt mer komplicerat än så, vilket jag började lära mig först vid 30 års ålder, då jag och min fru tittade på den där dokumentären.
"Hos 1 av 1500 nyfödda bebisar är könsorganet utvecklat så att det inte går att avgöra om det är manligt eller kvinnligt."
Jag lärde mig att det som vi biologiskt benämner som man och kvinna helt enkelt är ytterligheterna på en skala som inte alls är binär och som vi placeras på utifrån ett flertal olika faktorer, som inte nödvändigtvis samtliga ligger i samma ände av skalan. Jag lärde mig att det finns en stor mängd människor som både fysiskt och psykiskt kan befinna sig mitt på könsskalan, där de är lite av båda eller inget av något. Människor som på utsidan följer normen för ett kön, men på insidan tillhör ett annat. Genetiskt, anatomiskt eller i medvetandet. Jag lärde mig att uppskattningsvis omkring 1 person av 100 föds med någon form av anatomisk avvikelse från vad som kategoriskt kallas manligt eller kvinnligt könsorgan, enligt vår sociala norm om två kön. Jag lärde mig att hos 1 av 1500 nyfödda bebisar är könsorganet utvecklat så att det inte går att avgöra om det är manligt eller kvinnligt.

Jag lärde mig att transsexualitet inte handlar om sexuell läggning utan könsidentitet och jag skäms över att erkänna hur lite jag visste om transpersoner överlag. Idag har jag lärt mig att "trans" handlar om att tillhöra ett annat kön än det man blev tilldelad vid födseln, eller det ens kropp representerar i vårt samhälle. Jag har lärt mig att det uppskattningsvis finns mellan 18-80 miljoner (!) transpersoner i världen, antagligen fler. Personer med drömmar och tankar och känslor precis som mig, men som inte känner sig hemma i samhället, därför att vi historiskt låtit bli att sätta namn på och likställa deras existens. Någon gång har någon bestämt att det bara finns två varianter, där vetenskapen idag förklarar att det egentligen finns en närmast oändlig mängd. Och tillhör du inte en av de två så är något fel på dig. Lite som att någon skulle ha tittat på mig och sagt: "Nej, du är inte blond, du är bara en trasig brunett."
"För ett år sedan hade jag också tyckt att det var lite överdrivet med könsneutrala omklädningsrum och föräldrar som inte vill avslöja könet på sina barn."
När jag började läsa om allt detta, kändes det irriterande att jag inte kände till det innan. Det kändes pinsamt. Pinsamt att jag egentligen inte visste vad trans innebar eller att det ens fanns något som kallades intersex. För ett år sedan hade jag inte så mycket som blinkat när Skavlan konstant kallade sin gäst Ann-Christine för "han", istället för att som nu reagera starkt över hur respektlöst det egentligen var. För ett år sedan hade jag också tyckt att det var överdrivet med könsneutrala omklädningsrum och föräldrar som inte vill avslöja könet på sina barn. Idag har jag en helt annan förståelse för sådana tankar och sådana behov, som det ju ofta är. Idag vet jag att hen inte bara är ett pronomen i relation till om man vet huruvida en person är han eller hon, utan ett pronomen som beskriver en stor mängd människor som många idag inte ens vet eller tror existerar och som när de möter människor och instanser i samhället bemöts som om de faktiskt inte fanns. Jag förstår också att jag själv har extremt lång väg att gå innan jag har brutit alla mina egna tvåkönsnormer. Jag önskar bara att det inte hade tagit 30 år innan jag tog mina första steg på den resan.

Jag har åtminstone av allt detta lärt mig en viktig läxa som jag tror att många fler än mig behöver ta till sig. En läxa i ordkunskap. Vi är ju så många som ofta använder ordet "normal" som om det betydde "rätt". Men det är inte alls ordets korrekta betydelse. Normal betyder "vanlig", som i något som följer normen. En språkövning som alla således borde anamma är att börja säga "vanlig" och "ovanlig" istället för normal och onormal. Det blir mycket lättare att prata sakligt om saker då, nämligen.

- "Homosexualitet är ovanligt!".
- "Japp, nästan lika ovanligt som att ha blåa ögon."


Läs mer om transgender och intersex:
www.transformering.se
www.inis.se
www.isna.org
www.rfsl.se

Läs mer av transpersoner:
Transfeminazgul - http://transfeminista.tumblr.com/
http://transkille.blogspot.se
http://trollhare.com

* För att inte tala om hur verklighetens verklighet ser ut, där förhållandet ju är 50-50. (I Sverige, obs!)






8 comments:

  1. Hej Emil! Bra post igen. Kul att du skriver och delar. Det ger mycket tycker jag! Keep up the good work!

    ReplyDelete
  2. Jättebra inlägg! Vad hette dokumentären?

    ReplyDelete
    Replies
    1. Åh, jag minns inte exakt. Tror att det kanske kan ha varit "Intersexion", men är osäker. :/

      Delete
  3. Statsministrar är män för att det inte är lika många kvinnor som engangerar sig i politik som män..... Så enkelt är det

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ja visst vore det fantastiskt om det vore så enkelt? Fast 47% av Sveriges riksdagsledamöter är ju kvinnor. Men bara 1 av åtta partiledare är kvinnor. Det är ju en logisk fördelning om man tittar på exempelvis SD, som bara har 20 procent kvinnor i partiet, men inte om man tittar på de andra partierna där andelen kvinnor är mellan 40-50%

      Och även om påståendet nu vore sant, att kvinnor inte engagerar sig i politik lika mycket. varför tror du att det är så? Är kvinnor mindre lämpade biologiska förutsättningar för att hålla på med politik? Eller är det kanske för att de ser partiledardebatter med 7 män och en kvinna och undermedvetet indoktrineras i tankemönstret att politik och makt är något för männen? Jag vet vad jag tror!

      Delete
  4. Hej Emil,

    Jag gillar det du skriver så när som på en punkt och detta står jag fast vid. Att tillhöra ett kön har ingenting med en känsla att göra. Det har ingenting med vilka kläder du trivs i, eller om en person tycker om att bara makeup, klänning eller frack. Att tillhöra ett kön är rent fysiskt och att vara man innebär att du har en penis, hår på bröstet och skäggväxt. Att vara kvinna innebär att du har vagina, ett delat bäcken och att du har utvecklats för att vara det sista och avgörande steget för att bära ett foster. "han" eller "hon" är helt enkelt en förenkling av orden "hanen" eller "honan" som är termer på vad som är + eller -, A eller B. Är du ett B som känner dig som ett A, så är du likförbannat ett B. Är du ett minus som gillar att klä dig som plus, är och kommer du alltid att förbli ett minus. Det jag försöker säga är att han respektive hon är namn på två olika människor som utvecklats olika. När vi väl utvecklat en tredje, fjärde och kanske femte person så är det någonting annat, kanske en hen, hum eller drulletott. Vad de vill kalla sig spelar ingen roll men att tillhöra ett kön är inte en rättighet utan någonting du föds som. Bara för att jag känner mig som en älg så betyder det inte att jag är en älg. Sen vill jag tillägga att självklart gör jag ingen värdering på människa utifrån kön eller vad denne vill vara, jag blir bara irriterad på hysterin kring att människor i min omgivning inte bara kan acceptera att verkligheten är vad den är och där med lära sig att leva med den, utan att de måste gå till attack mot våra barn och göra dem förvirrade i onödan.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Hej Martin,

      Vad kul att du gillar vad jag skriver, men jag undrar vad det är du gillar egentligen, för din invändning är ju mot hela min poäng med det här inlägget :)

      Lika lite som alla män har hår på bröstet och skäggväxt, lika lite är kön den rena uppdelning du föreslår. Den binära uppdelningen av antingen man eller kvinna är något socialt och historiskt. Vetenskapen säger oss något annat, men det är extremt svårt att ta till sig när vi blivit intalade detta sedan födelsen, liksom våra föräldrar och förfäder innan oss. Särskilt svårt att ta till sig är det för oss som är så kallade cismänniskor. Människor vars könsidentitet och sexuella identitet matchar våra fysiska attribut. Jag förväntar mig inte att det ska vara enkelt för dig eller någon annan att justera sin världsbild, men jag har insett att vi har ett ansvar här. Det finns en stor grupp människor som inte känner som du och jag och som förtrycks och har förtryckts därför att de inte passar in i vår världsbild. De ropar på hjälp och det minsta vi kan göra är att stanna upp och lyssna. Det skadar oss inte och din och min eventuella "irritation" på folks åsikter bleknar i jämförelse med de hot om och det förverkligade våld och den sociala förminskning som dessa människor upplever dagligen runtom i världen.

      Ingen går till attack mot någons barn och att förhålla sig könsneutral till ett barn är inte mer förvirrande eller skadligt än att uppfostra dem enligt förutbestämda normer för vad de kan eller inte kan vara och bli. Det enda som skadar barn är skadliga normer som begränsar deras personliga frihet och självförverkligande. Så känner jag.

      Men jag ska egentligen inte föra transpersoners talan. Därför kan jag rekommendera den här krönikan av Maria Ramnehill: http://nojesguiden.se/artiklar/maria-ramnehill-varfor-skulle-manniskan-bara-ha-tva-kon-hanne-kjoller

      Delete
  5. Det här är dokumentären Emil hänvisar till http://webb-tv.nu/mitt-kon-och-jag-ur-play/ .
    Den är inte heller "hela sanningen" men visar tydligt på att kön varken är binärt eller så enkelt definierat som är normen idag.
    /Fru Ofrivillige Sexisten

    ReplyDelete