Sörj inte, organisera er!

Det var en tung kväll i söndags. Ännu en brun mardröm och inte den rosa strimma av hopp som jag och många andra hoppats på och som känts så väldigt mycket inom räckhåll. För mig som F!-anhängare och SD-oanhängare var det lätt att känna sig lite besviken. Lite förbannad. Lite uppgiven. Men bara lite. Vi kan inte spola tillbaka tiden, men den ljusnande framtid är ändå vår.

För Feministiskt Initiativ var det ju egentligen ett väldigt framgångsrikt val, sett till hur det såg ut när det här valåret inleddes. 3,1% innebär inte bara en ökning med typ 800%, utan även statligt partistöd och förtryckta/utplacerade valsedlar i kommande val. Därtill har partiet tagit plats i 13 kommunfullmäktige, vad det verkar. Bland annat i rikets fyra största städer (!), samt andra större orter såsom Lund, Umeå och Norrköping. Medlemsantalet är stort, och det poppar upp lokala grupper till höger och vänster, som i många fall inte hann organisera sig och/eller kandidera ordentligt i valet. Kanske mer viktigt är att feminismen kom upp på dagordningen hos alla partier och med lite tur kanske den får stanna kvar ett tag. Hade det inte varit för den där försmädliga missade 4%-spärren så hade valet varit en komplett succé.

"Jag vill prata om ett annat område där SD organiserat sig. Internet."

 

Dagarna efter valet var det ett Youtube-klipp som delades mycket i sociala medier. Ett klipp där Olof Palme citerar gamla fackledaren Joe Hill med orden: "Sörj inte, organisera er". Det slog mig som ett väldigt gott råd, för såväl F! som för de av oss som inte röstade på SD. F! har nu möjligheten att organisera sig över fyra år. Bygga upp de lokala avdelningarna, skaffa sig parlamentarisk erfarenhet i de kommuner där partiet kommit in och etablera den nationella organisationen med hjälp av partistödet. F! går starkt i städer, framförallt universitetsstäder och där finns det lågt hängande frukt att rikta in sig på inför nästa val. Min hemstad Örebro exempelvis, men även Linköping, Karlstad och Luleå är universitetsstäder som alla låg på eller under riksgenomsnittet när det gäller F!-röster.

Men det är ju SDs framgångar som är valets verkliga sorgmantel. Vi visste vartåt det barkade efter EU-valet. Inga skandaler tycks bita på SD, tvärtom. Men även här finner jag råd i Palmes citat. "Organisera er". För det är ju precis det SD har lyckats med. Å ena sidan har de byggt upp lokala divisioner, huvudsakligen på landsbygden och bland de som drabbats hårdast av finanskris och ökade klyftor. De har fångat upp missnöjet och lagt skulden på invandringen. En tacksam syndabock eftersom den sällan kan försvara sig själv. Det här fenomenet har analyserats från både höger och vänster i en myriad av debatter och inlägg denna vecka, så jag ska inte gå djupare in på det, men jag vill prata om ett annat område där SD organiserat sig. Internet.

 

"Något som slagit mig under hela året är hur det alltid är så många SD-vänliga kommentarer på alla nyhetsartiklar online."

Jag pratar då inte bara om Avpixlat och hemliga rasistiska och antifeministiska forum och facebookgrupper, utan om övriga internet. Något som slagit mig under hela året är hur det alltid är så många SD-vänliga kommentarer på alla nyhetsartiklar online. Nästan oavsett var man läser finns ofta en extrem övervikt av kommentarer som förespråkar SD och hatar mot båda blocken och ännu mer mot allt vad feminism heter. Dessa kommentarer utgör långt ifrån de 13% de borde göra, om man säger så. I de fallen det är Facebook-kommentarer så är det inte ovanligt att personerna som kommenterat går till uppenbara fejkkonton när man klickar sig vidare. Nyskapade Facebookprofiler med profilbilder hämtade från Google images som har få vänner, endast kommenterar SD-artiklar och som bäddar in sin Avpixlat-like i likes av hjälporganisationer, människorättsorganisationer, djurrättsorganisationer och annat snällt och trevligt.

Det är så påtagligt att jag på allvar börjar tro att det är utstuderat. Organiserat. Det skulle inte förvåna mig om Kent Ekeroth privatfinansierar en internetgrupp med unga arga män vars enda uppgift är att kommentera nyhetsartiklar och normalisera SD-åsikter via falska Facebook och Twitter-konton. (Spännande nog känns det dessutom betydligt mindre påtagligt nu efter valet. Uppdraget slutfört?) Och jag är övertygad om att det har och har haft effekt. Även om de flesta av oss inte håller med, så drar vi oss förstås väldigt ofta för att skriva emot. Ju mer ensidigt kommentarstyckandet är, desto mer drar vi oss för att säga emot. Själv känner jag antingen att det inte är värt att ta diskussionen med fanatiker, att jag inte vill gå ut med mitt namn öppet eller att jag inte har tid, eftersom det ofta mynnar ut i ändlösa diskussioner utan slut. Det jag insett och som skrämmer mig är förstås att det finns tusentals andra som också bara läser utan att skriva och de är inte alltid lika fasta i sin övertygelse som jag eller lika välinsatta i fakta. Det enda de ser är bilden av att "alla" tycker att SD har rätt.

 

"En tumregel är att alltid själv kommentera och säga emot när man ser skönmålande SD-kommentarer, faktafel eller vinklad statistik."

Det behövs en organiserad motkraft på nätet. En rörelse som innebär att folk kommenterar, om än bara i en enstaka mening, för att visa att SD:s anhängare inte är en majoritet och att de driver en enkelspårig, populistisk och exkluderande politik. Det kräver dock att vi vågar ta ställning och det kräver att vi enkelt kan bemöta all pseudofakta som SD-kommentarerna ofta häver ur sig utan att behöva leta upp fakta och statistik varje gång. Om det inte redan finns så behövs därför en sida som kan bokmärkas och som organiserat och i enkla ordalag samlar alla vanliga SD-argument och förser konkreta motargument som lätt kan klistras in i kommentarstrådar för att bryta det åsikts- och faktamonopol som nu råder. Samma sak gäller för övrigt antifeministisk propaganda, även om de båda ofta har samma avsändare. En tumregel är att alltid själv kommentera och säga emot när man ser skönmålande SD-kommentarer, faktafel eller vinklad statistik. Säg på samma sätt ifrån när du ser sexistiska och antifeministiska inlägg, oavsett om de är från SD-anhängare eller inte.Vänta inte på att någon annan ska göra det. Räkna inte med att ingen läser det som skrivs och räds inte att få arga svar. Det är svårt, men om vi organiserar oss blir det lättare.

SD-väljare må huvudsakligen vara missnöjesröstare, men SDs partitopp och stora delar av dess ledande företrädare driver en tydlig vi/de-agenda, och de är uppenbarligen väldigt intelligenta och beräknande personer med manipulativa drag. (Något som tydligt ses i bl.a. SDs egna originalpublicering av en kraftigt redigerad järnrörsfilm, med Erik Almqvists meddelande till Soran Ismail om att "sanningen alltid kommer fram".) Vi kan nå och vinna tillbaka SDs väljare genom att våga ta ställning FÖR något istället för att bara vara MOT. Genom att kommentera och bemöta på nätet och genom att argumentera och engagera oss i andra partier och motrörelser lokalt. Det behöver synas att de flesta står för något annat och att det finns andra möjligheter. Sidor som "Inte Rasist... men" fyller sin egen viktiga funktion, men det är lätt för SD att svartmåla dem som "vänsterextremister". Vi behöver göra det så lätt som möjligt att bemöta rasistisk och antifeministisk propaganda med argument och sanningar. Inte för att övertyga de som sprider den, men för att övertyga de många tysta åskådarna.

Om vi inte vill ha ett ännu större SD 2018 behöver vi återerövra Internet. Och vi behöver hjälpas åt, oavsett partitillhörighet, för SDs resurser växte just med ytterligare 95 miljoner kronor.

Efter detta inlägg kommer jag att skriva mindre om F! och partipolitik och mer om feminism. Det är viktigt att poängtera att de två inte är synonyma och att F! bara är en del i den växande feministiska rörelsen och då absolut inte som enda parti.

/Emil

En verklighetsfrånvänd röst

Om en vecka är det val. Jag kommer att rösta på Feministiskt initiativ. Men lugn, jag ska inte be dig att rösta som mig. Jag vill bara förklara mig. Det här är första gången jag är öppet politiskt engagerad inför ett val och mitt val av parti har huvudsakligen mötts med skepsis av min omgivning. Eller tystnad. Direkt eller indirekt har jag blivit kallad naiv, verklighetsfrånvänd, ja rentav korkad. Inte direkt de epitet jag är van vid. Vissa jämför min röst på F! med en röst på SD. “Lika illa”, säger de. F! är sexister, säger de. Ett Kalle Anka-parti. Hur kan jag rösta på F!?

 

“Hur kan ni vilja minska försvaret när Putin är på krigsstigen”?  

 

Sedan framgången i EU-valet har partiet ifrågasatts från politiskt och massmedialt håll. Det har riktat in sig nästan helt på ekonomi, med kritik mot långsiktiga mål i Fi:s partiprogram. “Hur ska 6 timmars arbetsdag finansieras”, frågas det. “Hur kan ni vilja minska försvaret när Putin är på krigsstigen”? Rimliga frågeställningar, som besvarats med såväl finansieringsförslag som ett förtydligande att det är långsiktiga mål och inget som är tänkt att införas under en mandatperiod. Men bakom mediabruset kring dessa politiska visioner har de aktuella och starkaste argumenten begravts. De som utgör anledningen till att jag faktiskt röstar på F!

 

Jag röstar inte på F! för att jag vill minska försvaret. Jag röstar inte på F! för att jag vill ha 6 timmars arbetsdag, eller för att jag vill ha gratis kollektivtrafik. Jag tycker att samtliga är väldigt bra långsiktiga mål och historisk data säger att vi är på väg dit oavsett, men det är inte därför jag för första gången lämnar det borgerliga blocket för att istället rösta rosa.

 

"När jag ser tillbaka på mitt liv och ställer mig frågan: 'hade det sett lika bra ut om jag varit kvinna' är svaret otvetydigt nej"

 

Jag röstar på Feministiskt initiativ för att jag älskar mitt liv. Jag har haft en fantastiskt uppväxt, har en underbar familj och släkt och jag lever med min drömpartner. Jag har lyckats uppnå de yrkesmål jag satt upp (hittills) och har förverkligat många av mina drömmar, men när jag ser tillbaka på mitt liv och ställer mig frågan: “hade det sett lika bra ut om jag varit kvinna” är svaret otvetydigt nej. Detsamma gäller ifall jag hade hetat Muhammed, eller om min drömpartner hade varit en man. Jag ser på mina två döttrar och inser att de alltid kommer att få kämpa hårdare för att uppnå samma saker som jag gjort. 

 

Och även om jag haft fler möjligheter som vit man har jag inte haft alla möjligheter. Jag ser på mina brorsöner och inser att de inte kommer att kunna göra vad de vill när de växer upp. De kommer inte att få leka med vilka leksaker som helst, klä sig i vilka kläder som helst eller älska vilka saker och människor som helst, utan att mötas och hindras av fördomar. “Manshat!” får jag ofta höra om feminism, men sanningen är ju det motsatta.

 

"Alltför få uppmärksammar att det är samma mansnormer som utgör grunden för såväl gatstenskastande vänsterextremister som för knivmördande högerextremister"

 

Eftersom vi som samhälle lär pojkar att bråka men inte gråta, att trycka undan “tjejiga” känslor och att konflikter löses med våld, så begränsar vi mäns möjligheter. Pojkar löper större risk att prestera dåligt i skolan, råka ut för olycksfall, hamna i olika sorters brottslighet och att missa stora delar av sina egna barns uppväxt. Samma normer som skadar kvinnors möjligheter skadar männens. Valrörelsen har handlat om smutskastning av ideologier, men alltför få uppmärksammar att det är samma mansnormer som utgör grunden för såväl gatstenskastande vänsterextremister som för knivmördande högerextremister. Jag drar inte likhetstecken mellan de båda, men vi måste förstå att det egentligen bara är olika symptom på samma sjukdom. En sjukdom som genomsyrar hela samhället och som begränsar oss alla, vissa mer än andra.

"Istället har vi en valrörelse där SD fått sätta agendan med sin 5-åringsretorik."

 

Den här kunskapen och medvetenheten ligger högst på agendan hos Feministiskt initiativ. Deras kandidater har drivet, erfarenheten och inte minst expertisen att på allvar börja lyfta och angripa problemen från politiskt håll. Det är därför jag röstar på Feministiskt initiativ. För att alla förtjänar mitt liv och mina möjligheter. De andra partierna är ivriga att avkräva F! svar på hur deras långsiktiga mål ska uppnås, men ingen presenterar några konkreta mål på hur riksdagens jämställdhetsmål ska lösas. Alla erkänner problemet, men få vill lägga kronor och ören på att lösa det. Istället har vi en valrörelse där SD fått sätta agendan med sin 5-åringsretorik. “Ni får inte vara med och leka för jag vill ha alla mina leksaker själv!”

 

Och vad skulle egentligen hända om F! kom in i riksdagen, om vi nu ska undvika att vara verklighetsfrånvända? Nej, försvaret skulle inte läggas ner, kollektivtrafiken skulle inte bli gratis och såvida S inte gjorde en kovändning ligger förkortad arbetstid ännu några år in i framtiden. Det här är dock några exempel på saker som skulle hända:

 

• Feministiskt initiativ skulle få en representant i varje utskott och därmed slå vakt om jämställdhet på alla politiska områden.
• Förutom gröna och röda röster skulle det finnas en rosa röst i budgetförhandlingarna som ser till att det jobbas aktivt mot de fyra jämställdhetsmålen i varje budget.
• Feminister inom de andra partierna skulle få ännu större mandat inom sina egna partier att driva frågor om jämställdhet för att möta F!. Inte bara i valrörelsen utan genom hela mandatperioden.
• F! skulle eventuellt kunna få igenom några av sina mindre kostsamma förslag i budgetförhandlingar, såsom exempelvis inrättandet av ett jämställdhetsutskott och departement, förstärkning av våldtäktslagstiftningen och införandet av ett tredje juridiskt kön. Möjligtvis skulle en kompromiss kunna nås som innebär en tredelning av föräldraförsäkringen.
• Sverige skulle befästa och förstärka sin position som världsledande på jämställdhet med det första renodlat feministiska partiet i ett nationellt parlament i världshistorien. Därmed skulle vi sända nödvändiga svallvågor ut till jämställdhetsrörelser i länder som inte nått lika långt och stärka dem.

"De senaste två stora valen har känts som en brun mardröm utan vinnare."

Om en vecka är det val. De senaste två stora valen har känts som en brun mardröm utan vinnare. Det sista jag vill är att sitta framför tv:n på söndag kväll och se Jimmie Åkesson som vinnare i tv-soffan med ett rekordval i ryggen och en vågmästarposition hånfullt upprepa att Feministiskt initiativ är ett “djupt oseriöst parti” som inte platsar i riksdagen. Nej, jag vill se Gudrun Schyman sitta och säga att tack vare att F! kom in så har SDs stora framgång marginaliserats och dess vågmästarroll omintetgjorts i och med en rödgrönrosa majoritet.

 

Det sistnämnda är inte anledningen till att jag själv röstar på F!, men jag hoppas innerligt att det kan vara en anledning för andra. 

 

/Emil

 

 

F! - Det okristna värdepartiet?

Rättelse: Tidigare skrev jag att statens mål för föräldraförsäkringen är att den ska delas lika och att KD stod bakom detta mål. Idag upptäckte jag att det inte stämmer längre. Alliansen ändrade formuleringen av försäkringskassans mål i två steg 2008 och 2009. Jag ber om ursäkt för denna felaktighet!

Rättelse 2: Det tycks ha återinförts en reglering från regeringen om att Försäkringskassan ska "integrera jämställdhet" i sin verksamhet för att sträva mot Riksdagens jämställdhetsmål.


Jag har under en tid tänkt skriva ett inlägg där mitt nya feministiska jag gör upp med mitt gamla troende jag. Det har blivit väldigt mer aktuellt för mig under sommarens valrörelse och nu nådde jag en punkt där jag helt enkelt inte kan skjuta på det längre. Där jag ursprungligen tänkt skriva ett mer personligt inlägg blir det dock nu ett mer politiskt sådant och det lär kanske bli mer av den varan innan valet. Jag vill dock betona att Feministiskt Initiativ inte är synonymt med den feministiska rörelsen utan är en politisk gren sprungen ur feminismen. På samma sätt är KD inte synonymt med den kristna rörelsen.

"Fi är en fara för landet, för kvinnorna, för barnen och för demokratin."

Det hela började när jag läste en riktigt unken krönika av Siewert Öholm, där han menar att Feministiskt Initiativ står för "en otäck och farlig framtidsvision, där partiet vill förändra hela den humanistiskt/kristna värdegrunden". han beskriver i princip Fi som rent antikristligt. När Göran Hägglund nyligen frågades ut på Svt svarade KD-väljare i ett inslag att Fi var det parti med "absolut minst kristna värderingar" och samma dag "varnar" Göran Hägglund i en intervju med Aftonbladet för Fi, vars politik han menar är helt galen. Helt klart är att KD nu i valrörelsen målar upp Fi som sin absoluta motpol, helt enligt vad Öholm förespråkar: "FI måste bli KD:s huvudmotståndare i riksdagsvalet. Fi är en fara för landet, för kvinnorna, för barnen och för demokratin. FI har inget med verklig jämställdhet att göra. De använder bara ordet för andra syften."

Det här ställer mig i en intressant sits, eftersom jag vid ett tidigare val röstat på KD, och nu kommer att rösta på Fi. Har jag förändrats så till den grad att jag hoppat tvärs över den politiska skalan, eller har jag månne en personlighetsklyvning? Visst har jag förändrats otroligt mycket sedan jag som nyckläckt röstberättigad lade min röst på KD för många år sedan, men det är nog snarare som Göran Hägglund också svarar i sin intervju på frågan om varför så många röstade Fi i EU-valet. "Det måste helt enkelt bero på att folk inte vet vad de står för". Ja, precis så var det när jag röstade på KD. Jag visste inte riktigt vad KD stod för, eller rättare sagt visste jag inte riktigt vad jag själv stod för. Jag röstade på KD för att jag var uppväxt i en kristen familj, hade en till stora delar kristen släkt och även om jag alltid brottats med min tro på ett eller annat sätt så var kristendomen ständigt närvarande under min (mycket lyckliga) uppväxt. Således låg det nära till hands att sympatisera med det "kristna" partiet. Det var samma socialt betingade slentrianröst som antagligen utgör en stor del av alla röster.

"Idag har jag mött, nött, stött och blött tillräckligt för att ha lärt mig skillnaden på vad som är kyrkligt och vad som är kristet."

Min röst på KD lades innan jag på allvar bearbetat min egen tro och relation till kristendomen. Idag har jag mött, nött, stött och blött tillräckligt för att ha lärt mig skillnaden på vad som är kyrkligt och vad som är kristet. Kristdemokraterna säger att de står för "en demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund". Jag upplever att det är ett falskt påstående. Vad de egentligen menar är att de står för en demokrati byggd på en kyrklig människosyn och värdegrund.

Vad jag menar är att kristendom är en lära medan kyrkan är en institution, formad av den mänskliga historien. Den kristna läran talar huvudsakligen om kärlek, förlåtelse och pacifism, medan kyrkan under stor del av sin existens använts som en institution för att särskilja mellan människor, krigshetsa och att upprätthålla orättvisa maktförhållanden i samhället. Kristendomen säger att vi alla är lika (inför gud) medan kyrkan alltför ofta värderar och exkluderar människor. "Döm inte, så blir ni inte dömda": kyrkan har ganska ofta hoppat över den uppmaningen från Jesus. Därmed inte sagt att dagens alla kyrkor är onda. Jag har betydligt fler positiva personliga erfarenheter av kristna och av kyrkogemenskapen än jag har negativa och de flesta kristna jag känner och mött är mer kristna än kyrkliga, enligt min definition ovan. Men jag tror också att många av dessa personer röstat och röstar på KD och jag kan inte hjälpa att undra om det är av samma anledning som jag själv gjorde det.

För mig känns KDs kritik mot Fi väldigt underlig mot bakgrunden av ett parti som utger sig för att stå för kristna värderingar. Ta exempelvis en fråga som jag tyckt likadant i ända sedan jag var liten. Försvarspolitik. Den kristna värdegrunden i frågan är, skulle jag påstå, helt solklar. Jesus säger i bergspredikan: "Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom." (Matt. 5:38-39). Jesus förespråkade pacifism och menade att våld i det långa loppet inte kan lösas med våld. Man kunde rimligen tycka att KD skulle våga driva den kristna pacifismen och sätta Sverige, som inte varit i krig på 200 år, i föregångspositionen att rusta ned försvaret. Men nej, KD är istället en av de mest drivande parterna i att få Sverige mot ett medlemskap i NATO och därmed bryta vår historiska alliansfrihet. Faktum är att det bara är ett enda av de större partierna som aktivt förespråkar en total omställning till ickevåldsförsvar. Kan ni gissa vilket? Feministiskt Initiativ.

"KD menar att staten inte ska lägga sig i sådant där familjen vet bäst (så länge KD får bestämma vad som räknas som en familj, förstås)."

En av de tydligaste skiljelinjerna mellan KD och Fi gäller föräldraförsäkringen. Fi vill individualisera den, medan KD vill göra den helt fri. KD menar att staten inte ska lägga sig i sådant där familjen vet bäst (så länge KD får bestämma vad som räknas som en familj, förstås). Det är ju en fin tanke, men problemet är att KD pratar om föräldraförsäkringen som en mänsklig rättighet. Det är den inte. Föräldraförsäkringen är en bidragstjänst från staten. Det handlar inte om att staten lägger sig i familjens beslut, utan att staten justerar sin tjänst för att uppnå det mål som är uppsatt. Sedan föräldraförsäkringen infördes har det långsiktiga målet varit att den ska tas ut lika mycket av båda föräldrar. Åtminstone fram tills 2008 då alliansregeringen ändrade Försäkringskassans direktiv. (De införde dock samtidigt en jämställdhetsbonus och 2013 en reglering om "integrerad jämställdhet", så målet tycks fortfarande vara åtminstone en ökning av det jämställda uttaget.)  Män tar idag ut en fjärdedel av föräldradagarna och de största ökningarna i denna siffra har kommit omedelbart efter de två öronmärkta månaderna infördes. Befolkningen har haft ett mycket generöst tidsspann på sig att på eget ansvar ta ut föräldraförsäkringen jämlikt, men så har inte skett och därför kan det tyckas logiskt att vilja individualisera försäkringen. Hängde du med? Inte, då kör vi i sann kristen anda vidare med en liknelse:
En förälder ger sina barn en påse med godis och säger åt dem att dela upp det rättvist mellan sig. Som så ofta blir fallet blir i slutändan det äldsta syskonets hög något större och med större andel av de mest populära godisarna. Föräldern kan nu antingen tillrättavisa och fördela godiset rättvist själv, eller låta det bero. Vilket skulle du göra?

"Bibelns Jesus var en extrem radikal och revolutionär, som uppmanade till att bryta då rådande normer och maktordningar."

Göran Hägglund säger om Fi att det är "ett parti som blandar önskedrömmar med det mest revolutionära vi sett på den politiska arenan, i alla fall under min livstid." Han har förstås till viss del rätt. Fi förespråkar radikala förändringar för att komma tillrätta med några av samhällets största problem. Det fanns en person som antagligen beskrevs likadant av den etablerade makten när han spred sina radikala åsikter. Ni kanske vet vem jag menar. Ledtråd: han levde mycket riktigt inte under Hägglunds livstid. Det här är egentligen mitt stora problem med KD. Bibelns Jesus var en extrem radikal och revolutionär, som uppmanade till att bryta då rådande normer och maktordningar. Han förkastade strävan efter rikedom, försvarade och umgicks med samhällets föraktade bottenskikt och predikade villkorslös kärlek och förlåtelse. Det är vad kristendomen egentligen är. Hur kan då ett parti med påstådd kristen människosyn och värdegrund vara socialkonservativt? Jo, för att det har en kyrklig, inte kristen, värdegrund.

Men här kommer det mest intressanta. KD har inte alltid haft samma ideologi som idag. Ser man tillbaka på partiets begynnelse finns det väldigt intressanta iakttagelser att göra, vilket Micael Grenholm tar upp i sin lysande debattartikel Hade Jesus ställt sig bakom KD?. I en KDU-annons från 80-talets nämns det att man arbetar för bland annat "Sänkning av försvarskostnaderna med fem procent årligen samt omrustning till civilmotstånd (ickevåldsförsvar)", "livskvalité i stället för ökad konsumtion" och "internationell solidaritet" via omfördelning från försvar till bistånd. Kristna värderingar, som idag inte återfinns hos KD. De återfinns däremot hos... just det, Feministiskt initiativ.

"När KD nu bedriver en stark anti-Fi-kampanj får man således intrycket av att de har glömt sin egen historia."

Under KDs tidiga år ville man inte ty sig till endera block, eftersom kristna värderingar enligt utsago inte kunde placeras på en höger/vänster-skala. Under lång tid var KD ett marginaliserat parti och blev ofta utmålat som extremistiskt och inte ett "riktigt" parti på samma sätt som de etablerade. På 70-talet drev de borgerliga partierna en kampanj där man menade att en röst på KD var bortkastad, eftersom de ändå inte skulle nå upp till 4%-spärren. Partiet har förlöjligats, svartmålats och marginaliserats. Känner ni igen det? Det finns stora likheter med dagens Fi. När KD nu bedriver en stark anti-Fi-kampanj får man således intrycket av att de har glömt sin egen historia. Eller är de kanske bara så glada över att själva inte längre vara politikens hackkyckling att de gör allt för att upprätthålla de nya förhållandena? Behandla andra som... hur var det nu?

På frågan om Göran Hägglund är feminist svarar han nej, eftersom han inte vill "bedriva könskrig". Nu skulle jag nog inte påstå att den feministiska kampen är ett könskrig, men det är ju en väldigt populär nidbild så det är inte förvånande att den används av någon som anser sig vara Fi:s politiska motpol. Annars skulle man i så fall med rätta kunna hävda att världen befunnit sig i ett konstant och väldigt ensidigt könskrig i tusentals år, där inte minst kyrkan spelat en obehagligt aktiv roll som krigsivrare och där kvinnor och minoriteter varit ständiga offer. Arvet från denna kyrkohistoria är det som utgör värdegrunden för KD. Därmed inte sagt att det inte finns punkter i KD:s politik som jag sympatiserar med (eller punkter i Fi:s politik som jag inte sympatiserar med), och jag tycker att det finns många kristna värderingar som kan göra nytta i den politiska sfären. KD gör dock ett väldigt dåligt jobb med att föra ut dem och att framförallt är det ett hyckleri när de hetsar sina anhängare mot Fi med argumentet att Fi skulle motarbeta kristna värderingar. Faktiskt just den typ av dömande som Jesus själv fördömde.

Fast det är förstås... på ett sätt är ju feminismen direkt okristlig. Den bygger ju nämligen på en bred och växande skara av kvinnor som inte längre är nöjda med att vända andra kinden till. Bokstavligen.

 

Illustration: Elin Sandström - www.eplet.se

P.S. Wohoo! Jag tog mig igenom ett helt inlägg om feminism och kristendom utan att nämna Gal. 3:28. Första i världshistorien? :)