Män är det största hotet mot mänskligheten

Feminismen får ofta beskyllningar för att vara manshatande och att den förespråkar synpunkter som att "män är djur" och att män har en kollektiv skuld. "Alla män är faktiskt inte dumma" blir därmed mångas automatiska svar närhelst feminism omnämns. Jag tyckte ungefär likadant innan jag lärde mig mer om feminism. Hade jag sett en rubrik som den jag själv skrivit ovan för ett år sedan hade jag antagligen tyckt att det var en substanslös chockrubrik, enbart använd i syftet att väcka uppmärksamhet och dra läsare. Så, är den bara ett skamlöst lockbete för att du ska fortsätta läsa? Jag ska berätta det alldeles strax, men först tänkte jag att vi skulle köra en liten tankenöt!

Okej, här är problemet: Nedan ser du en grupp med 50 symboler. Målet är att ta bort så många symboler som möjligt. Du får antingen välja att ta bort symboler i en viss färg (röd/blå), eller att ta bort en viss typ av symbol (cirkel/triangel). Vad väljer du?

Känns det för simpelt för att räknas som en tankenöt? Ja, kanske det. Det uppenbara svaret är ju att ta bort allt rött. I själva verket är det dock väldigt många som väljer annorlunda. En alarmerande mängd personer (till exempel Sverigedemokraterna) tycker att man borde fokusera på cirklarna. Varför? Det kanske klarnar om vi sätter lite rubriker på det hela. Symbolerna representerar personer misstänkta för våldtäkt i Sverige. Trianglarna representerar den andel som har "svensk" bakgrund (föräldrarna födda i Sverige). Cirklarna representerar utrikes födda*. Blått representerar kvinnor. Rött representerar män.


Det handlar helt enkelt om att hitta den minsta gemensamma nämnaren och det är i det avseendet som min chockrubrik visar sig statistiskt sann. Män, eller mer specifikt den manliga och maskulina normen, är den minsta gemensamma nämnaren när det gäller hot mot mänskligheten och vår värld.

"Varje gång jag äter en Big Mac så bidrar jag i teorin till lika stort utsläpp av växthusgaser som om jag åkte ungefär 4 mil med min bil"

Låt mig ge lite exempel. Kanske har du hört talas om att köttkonsumtion är en riktig miljöbov? Om man räknar in allt från transporter och utfodring till metanutsläpp från boskapens rapar/flatulens så får man fram en faktisk och väldigt hög siffra för hur mycket växthusgaser (CO2-ekvivalenta) som släpps ut i relation till den mängd vi konsumerar. Värsta produkterna är lamm, nötkött och ost: Lamm lämnar efter sig 39 kg CO2e per kg kött vi äter. Nötkött 27 kg CO2e per kg kött vi äter och ost 13,5kg CO2e per kg ost vi äter. Detta kan jämföras med att 95-oktanig bensin släpper ut ungefär 3,6 kg CO2e per kg bensin vi förbrukar (2,7 kg per liter). Här kommer en superpedagogisk tabell:

Eller för att formulera det på ett mer slående sätt: varje gång jag äter en Big Mac så bidrar jag i teorin till lika stort utsläpp av växthusgaser som om jag åkte ungefär 4 mil med min bil**.

Förhoppningsvis visste du detta redan och har redan börjat fundera på hur du kan minska din egen köttkonsumtion. Men vad har det här med manlighet att göra? Väldigt nyligen blev jag varse om att det ibland pratas om så kallad "grön feminism". Jag förstod inte direkt vad det var, och i ärlighetens namn tyckte jag att det lät lite som någonting påklistrat. Det var i samband med politiska partier jag hörde det så jag tänkte att det kanske var en floskel för att locka till sig fler väljare. Det här var dock efter mitt feministiska "uppvaknande" och när jag blev nyfiken och läste på mer om det blev det ganska självklart.

"Som man har jag växt upp i en värld som i alla tänkbara sammanhang berättat för mig att jag ska vilja köra snygga, snabba bilar och käka stora biffar."

Allt återkommer till normer. Beroende på kön så uppfostras vi och formas efter sociala normer och de är i vissa fall inte bara skadliga för våra möjligheter som individer, utan även för vår framtid som art. Som man har jag växt upp i en värld som i alla tänkbara sammanhang berättat för mig att jag ska vilja köra snygga, snabba bilar och käka stora biffar. Instinktivt vill jag säga att "jo det ligger nog något i det, men sån är ju i alla fall inte jag". Men det är ju inte sant. Vi hade en Prius tidigare. Jag älskade den och kände mig lite lagom smug när jag körde omkring i den bland alla stadsjeepar. När vi fått barn bytte vi dock ut den mot en bensindriven, snygg, sportig Avensis och när jag kör den känner jag mig annorlunda. Jag känner mig manlig. Vår Avensis har en "Sport"-knapp. Jag tror att allt den gör är att koppla ur ljuddämparen och dra bort ett streck från bensinmätaren, men när jag använder den känner jag mig om möjligt ännu mer manlig. Lika manlig som om jag använder en motorsåg eller lyfter vikter på gymmet.

Visst tusan går det också nio köttbitar eller hamburgare på varje sallad jag beställer. Jag skulle kunna påstå att det bara är för att jag tycker att det är godare, men innerst inne vet jag att det inte är hela sanningen. Och om jag började kolla ordentligt omkring mig när jag är på restaurang är jag ganska säker på att fördelningen beställda sallader och beställda köttbitar skulle ha en tydlig genuskorrelation. Vill jag inte förlita mig på antaganden kan jag helt enkelt titta på statistiken. Män konsumerar till exempel nästan dubbelt så mycket nötkött som kvinnor, vilket utgör en betydande skillnad. "Men män har ju ett högre energibehov än kvinnor", svarar mitt 29-åriga jag. Ja det stämmer, men det handlar om ungefär 25% mer, inte 100%.


Då har jag ändå inte kommit in på det mest uppenbara exemplet. Våld. Det som verkligen sargat oss som samhälle och civilisation genom alla tider. I Sverige står män för 76% av samtliga brott mot brottsbalken, vilket redan där är en ansenlig siffra. Tittar man specifikt på våldsbrott (Brott mot liv och hälsa) är männens andel 86%. Och så sexualbrotten, där siffran blir 99%. Det hade inte nödvändigtvis varit samma strukturella problem om det vore män som drabbades av våldet i samma utsträckning, men så är det ju inte. I såväl större som mindre sammanhang drabbas kvinnor av en oproportionerligt stor del av det utövade våldet. De här massiva siffrorna kan inte förklaras med enbart biologi eller genetik. Det finns en stor socialt betingad faktor. Kanske är det för att män uppfostras att hålla inne sina känslor och känsloyttringar, att inte gråta. Kanske är det för att majoriteten av manliga konfliktskildringar i kulturen bygger på och löses med våld. Kanske är det för att kvinnor i stor utsträckning sexualiseras och objektifieras i media och reklam, ofta i relationen av något som ägs eller tas om hand av mannen. Jag kan rekommendera denna video av Laci Green om ämnet, med anledning av den senaste massakern i USA.

"Jag behöver inte känna mig personligen utpekad för att kunna inse och bekräfta att manlighet är ett problem."

När jag blev intervjuad i P4 om min blogg fick jag frågan vad jag ansåg om påståendet att män har en kollektiv skuld. Jag visste inte direkt vad jag skulle svara, för det var inte ett påstående jag direkt hade stött på tidigare när jag utforskat feminismen. Idag skulle jag dock svara att vi har, om så inte en kollektiv skuld, så ett kollektivt ansvar. Det är för enkelt och för fegt att bara svara "inte alla män" så fort den här informationen kommer på tal. Nej, alla män är inte våldtäktsmän. Men nästan alla våldtäktsförövare är män och det är inte naturligt. Jag behöver inte känna mig personligen utpekad för att kunna inse och bekräfta att det är ett problem.

Betyder det här att jag tänker sluta äta kött, sälja bilen och sluta utveckla datorspel med våldsamt innehåll? Nej. Det är svårt att vända ett liv av normativt inpräntande på en femöring, men jag kan ta ett steg och en dag i taget och se till att jag rör mig i rätt riktning. Jag kan sänka garden och försöka hjälpa andra att göra detsamma. Framförallt kan jag låta bli att förneka att det är ett problem.


* Statistiken för utrikes födda är hämtad från Brottsförebyggande rådets rapporter om brottslighet bland utrikes födda. Inte direkt purfärsk, men det finns ingen senare officiell statistik.
** Det här är baserat på det faktiska innehållet. McDonalds har en rad miljöåtgärder som sannolikt minskar denna siffra, och har som mål att minska sitt utsläpp av växthusgaser med 40% till 2020. Max klimatkompenserar alla sina hamburgare. Burger King (som är godast) jobbar också uttalat aktivt miljömedvetet, med 90% återvinning och 0,8% svinn, men har inga uppenbara uttalade mål vad jag kan se.

Min henomvändning

Jag har nog alltid ansett mig själv vara en intelligent person. Jag har alltid haft ganska lätt för mig i skolan, tyckt om att lära mig nya saker och då det vankats TP med vänner och familj har jag känt mig som fisken i vattnet. Kanske var det därför det kändes så omvälvande för mig när jag insåg att en av mina mest fundamentala kunskaper sedan barnsben inte alls stämde.

Men låt mig börja med att prata lite om "hen". Faktum är att jag missade den ursprungliga hen-debatten. Jag var inte särskilt engagerad i frågeställningen och hade egentligen inga starka åsikter åt endera håll när jag väl blev varse att diskussionen försiggick. "Folk kan väl få säga hen om de vill", tänkte jag, men jag kommer ju aldrig själv att göra det. "Om jag inte känner till könet som jag talar om så kan jag ju lika gärna säga 'han/hon', eller någon annan existerande omformulering". När jag prövade att använda hen så lät det ju väldigt konstigt också. Ovanligt, förstås. Eftersom de som argumenterade för hen ofta var feminister så fick det också en mer negativ klang då jag ju, som många andra, upplevde feminister som "extrema".

Det var väl egentligen min fru som fick mig att börja se på hen med nya ögon, i samband med att våra dotter började leka med Duplo och andra leksaker med figurer. Framförallt var det ett garage med en ambulans, en polisbil och en brandbil. Till var och en hörde en brandman, polis, och en läkare. Vid något tillfälle då vi lekte, påpekade min observanta hustru att jag hela tiden benämnde dessa figurer som "han". När jag kikade noga på figurerna var de nog tänkta som män alla tre, men det hade nog inte min dotter kunnat avgöra. Oavsett så insåg jag att det inte var därför jag kallade dem "han". Det var på ren automatik. Det blev extra konstigt för läkaren med tanke på hur min dotters verklighet ser ut*. Hennes faster, gudmor och en nära vän (kvinna) till familjen är de enda läkarna hon känner. Hennes husläkare är kvinna. Faktum är att hon mig veterligen aldrig har träffat en manlig läkare. För henne skulle det ha varit mer logiskt att anta att läkaren var en "hon". Jag började tänka på hur jag använder pronomen egentligen och kom fram till att det ganska ofta slank in ett "han" även i de helt obestämda fallen.

Det fick mig att tänka på en tankenöt jag hörde i min ungdom och som säkert flera av er har hört:

En far och hans son åker i samma bil och råkar ut för en trafikolycka. Fadern omkommer. Sonen blir allvarligt skadad och får föras till sjukhuset med ambulans. Han förbereds för operation, men kirurgen som skulle operera honom säger "Jag kan inte operera den här pojken - det är ju min son." Hur kommer det sig?

Många hittade (hittar?) inte lösningen, då de är fast i normen att kirurgen måste vara en man. (För att inte tala om hur många som är fast i normen att en pojke inte kan ha två pappor.) Det jag förstod nu var att jag höll på att föra vidare den här normen automatiskt, genom att lite väl automatiskt stoppa in "han" på min dotters leksaker eller vid tillfällen då vi ser och pratar om sopbilar och helikoptrar och förskolelärare. Jag insåg också att min egen normativitet inte var så konstig, för överallt stötte jag på "han". I barnböcker, tidningsartiklar, barnvisor och i vardagstal. Från ekorr'n i granen och prästens lilla kråka till Sveriges Rikes Lagbok (!). Överallt fanns den här informationen som jag blivit intravenöst matad med sedan barnsben utan att inse det. Det handlar ju inte bara om obestämda karaktärer som får manligt pronomen, utan särskilda typer av karaktärer som nästan uteslutande könas på ett visst sätt. Statsministrar är alltid män och fröknar är alltid kvinnor. Läkare är oftast män, sjuksköterskor kvinnor. Poliser, brandmän, piloter, idrottare, riddare. Män, män, män.

"Statsministrar i böcker är inte män därför att statsministrar i verkligheten är det. Statsministrar i verkligheten är män därför att statsministrar i böcker är det."

Men vänta nu, kanske du tänker. De flesta statsministrar är ju män, så är det inte logiskt att man utgår ifrån det som är vanligast? Nej, det är inte logiskt, men det är ett tydligt exempel på hur normer förs vidare. Om du tänker steget längre så kan du se vilken otrolig och överväldigande makt normer har. För statsministrar i böcker är inte män därför att statsministrar i verkligheten är det. Statsministrar i verkligheten är män därför att statsministrar i böcker är det. Varje dag möts våra barn liksom vi gjorde av en norm och världsbild som såväl medvetet som undermedvetet lär dem vilka möjligheter de har i livet. Vad som förväntas, och vad som inte förväntas, av dem. Med det i åtanke känns "hen" som ett väldigt användbart ord för att ge min dotter känslan av att hon har alla möjligheter i livet. Jag har således försökt börja avköna barnböcker där det går, eller åtminstone då och då byta kön på alla karaktärer så att min dotter får höra att flickor kan vara busiga, äventyrliga och sportiga och att pojkar kan vara känslosamma, lugna och rädda.

Statsminister 1972.

Statsminister 2013

Såja, perfekt. Då var jag äntligen jämställd och upplyst när det gäller hen, tyckte jag. Men nej, nej, nej... Då steg verkligheten in och daskade till mig i huvudet i en timslång fish-slapping dance som jag inte hade räknat med. Min fru hade spelat in en dokumentär som jag gick med på att se, utan att egentligen veta vad det handlade om. Det var en dokumentärfilm om intersexualism. I hela mitt liv, genom 12 års grundskola och några universitetsår på det, hade jag uppfattat och fått lära mig att könstillhörighet är något binärt. Man är antingen man eller kvinna och det styrs av huruvida man har en XX-kromosom eller en XY-kromosom. Det har varit så självklart att jag aldrig egentligen tänkt mer på det. Men sanningen är ju sällan så enkel. Könstillhörighet är betydligt mer komplicerat än så, vilket jag började lära mig först vid 30 års ålder, då jag och min fru tittade på den där dokumentären.

"Hos 1 av 1500 nyfödda bebisar är könsorganet utvecklat så att det inte går att avgöra om det är manligt eller kvinnligt."

Jag lärde mig att det som vi biologiskt benämner som man och kvinna helt enkelt är ytterligheterna på en skala som inte alls är binär och som vi placeras på utifrån ett flertal olika faktorer, som inte nödvändigtvis samtliga ligger i samma ände av skalan. Jag lärde mig att det finns en stor mängd människor som både fysiskt och psykiskt kan befinna sig mitt på könsskalan, där de är lite av båda eller inget av något. Människor som på utsidan följer normen för ett kön, men på insidan tillhör ett annat. Genetiskt, anatomiskt eller i medvetandet. Jag lärde mig att uppskattningsvis omkring 1 person av 100 föds med någon form av anatomisk avvikelse från vad som kategoriskt kallas manligt eller kvinnligt könsorgan, enligt vår sociala norm om två kön. Jag lärde mig att hos 1 av 1500 nyfödda bebisar är könsorganet utvecklat så att det inte går att avgöra om det är manligt eller kvinnligt.

Jag lärde mig att transsexualitet inte handlar om sexuell läggning utan könsidentitet och jag skäms över att erkänna hur lite jag visste om transpersoner överlag. Idag har jag lärt mig att "trans" handlar om att tillhöra ett annat kön än det man blev tilldelad vid födseln, eller det ens kropp representerar i vårt samhälle. Jag har lärt mig att det uppskattningsvis finns mellan 18-80 miljoner (!) transpersoner i världen, antagligen fler. Personer med drömmar och tankar och känslor precis som mig, men som inte känner sig hemma i samhället, därför att vi historiskt låtit bli att sätta namn på och likställa deras existens. Någon gång har någon bestämt att det bara finns två varianter, där vetenskapen idag förklarar att det egentligen finns en närmast oändlig mängd. Och tillhör du inte en av de två så är något fel på dig. Lite som att någon skulle ha tittat på mig och sagt: "Nej, du är inte blond, du är bara en trasig brunett."

"För ett år sedan hade jag också tyckt att det var lite överdrivet med könsneutrala omklädningsrum och föräldrar som inte vill avslöja könet på sina barn."

När jag började läsa om allt detta, kändes det irriterande att jag inte kände till det innan. Det kändes pinsamt. Pinsamt att jag egentligen inte visste vad trans innebar eller att det ens fanns något som kallades intersex. För ett år sedan hade jag inte så mycket som blinkat när Skavlan konstant kallade sin gäst Ann-Christine för "han", istället för att som nu reagera starkt över hur respektlöst det egentligen var. För ett år sedan hade jag också tyckt att det var överdrivet med könsneutrala omklädningsrum och föräldrar som inte vill avslöja könet på sina barn. Idag har jag en helt annan förståelse för sådana tankar och sådana behov, som det ju ofta är. Idag vet jag att hen inte bara är ett pronomen i relation till om man vet huruvida en person är han eller hon, utan ett pronomen som beskriver en stor mängd människor som många idag inte ens vet eller tror existerar och som när de möter människor och instanser i samhället bemöts som om de faktiskt inte fanns. Jag förstår också att jag själv har extremt lång väg att gå innan jag har brutit alla mina egna tvåkönsnormer. Jag önskar bara att det inte hade tagit 30 år innan jag tog mina första steg på den resan.

Jag har åtminstone av allt detta lärt mig en viktig läxa som jag tror att många fler än mig behöver ta till sig. En läxa i ordkunskap. Vi är ju så många som ofta använder ordet "normal" som om det betydde "rätt". Men det är inte alls ordets korrekta betydelse. Normal betyder "vanlig", som i något som följer normen. En språkövning som alla således borde anamma är att börja säga "vanlig" och "ovanlig" istället för normal och onormal. Det blir mycket lättare att prata sakligt om saker då, nämligen.

- "Homosexualitet är ovanligt!".
- "Japp, nästan lika ovanligt som att ha blåa ögon."


Läs mer om transgender och intersex:
www.transformering.se
www.inis.se
www.isna.org
www.rfsl.se

Läs mer av transpersoner:
Transfeminazgul - http://transfeminista.tumblr.com/
http://transkille.blogspot.se
http://trollhare.com

* För att inte tala om hur verklighetens verklighet ser ut, där förhållandet ju är 50-50. (I Sverige, obs!)

Mina privilegier

Så, mottagandet och reaktionerna på mitt första inlägg har varit överväldigande. Långt mer än jag någonsin kunde ha väntat mig, faktiskt. Jag är givetvis oerhört glad och upprymd över att ni vill läsa om mina erfarenheter och lärdomar och att jag kan nå ut till så många, men jag vill ta tillfället i akt att förtydliga att inget av det jag skriver är egentligen något nytt. Jag återberättar bara vad jag har lärt mig av andra, mot bakgrunden av hur jag själv vågade söka kunskapen. För den som vill fördjupa sig i teorier och få mer kunskap finns det en stor mängd lysande bloggar och andra forum därute som hjälpt mig, och jag ska försöka se till att länka till dessa i mina inlägg, för de som vill veta mer.

"Sanningen är den att jag som man är privilegierad även som feministbloggare"

Jag har velat lite fram och tillbaka kring vad att ta upp härnäst, men på sätt och vis fick den enorma responsen mig att bestämma mig för att börja prata mer om privilegier. För sanningen är den att jag som man är privilegierad även som feministbloggare, även om det kan låta konstigt. Hade min fru skrivit mitt första inlägg, och det hade hon mycket väl kunnat göra, är jag säker på att hon inte hade fått lika stark respons eller lika stor spridning. Många skriver att jag är modig som pratar om detta, men jag tycker nog att mitt mod bleknar i jämförelse med alla de icke-manliga feminister som pratat om detta i flera år, trots ett oerhört motstånd. Till exempel visste jag när jag skrev min text att jag inte skulle mötas av några hot av sexuell natur, något som min fru definitivt inte hade kunnat vara säker på. Det här inlägget från twittraren @taggigt ger ett bra exempel på hur feministmän bemöts annorlunda än feministkvinnor.

Det kan vara extremt svårt att inse privilegier. Jag har exempelvis aldrig gått till en anställningsintervju och oroat mig för att mitt efternamn låter konstigt, så därför har jag sällan reflekterat över att det är en verklig oro för skrämmande många. Jag själv har blivit behandlad på ett sätt som jag tycker är rimligt och det är den enda verklighet jag känner till. Men min verklighet som vit heterosexuell cis-man är inte samma verklighet som alla andras. Jag är privilegierad, även om det tog lång tid för mig att inse exakt hur mycket. Som jag nämnt tidigare insåg jag först på allvar mina privilegier när det kom till mitt största intresse, spel, och huruvida min dotter skulle få möta det på samma villkor som jag gjort.

"Om tio år kan det vara min dotter som sitter där och helt oprovocerat blir kallad hora, eller blir ombedd att visa brösten"

Jag drog mig till minnes en artikel vi publicerade i tidningen PC Gamer för många år sedan, där vi undersökte hur kvinnor tilltalades i onlinespel såsom Counter-Strike. Jag har läst många liknande artiklar sedan dess och har samtidigt sett exempel med mina egna ögon. Företeelsen blev dock skrämmande för mig på en helt ny nivå när jag insåg att om tio år kan det vara min dotter som sitter där och helt oprovocerat blir kallad hora, eller blir ombedd att visa brösten, medan hon som kille sannolikt hade haft samma positiva upplevelse som fått mig att förespråka spelens sociala fördelar när kvällstidningarna chockrubricerar om isolering och socialt missanpassade spelande ungdomar. Det här är ett av exemplen på hur jag som man är och alltid har varit privilegierad som spelare. Jag och många andra har ofta försökt förklara bort detta med att det är ett gäng ruttna ägg som förstör för oss andra , snarare än ett symptom på en strukturell norm i hur kvinnor porträtteras och omtalas. Men sedan hände något som så småningom skulle få mig att inse att det ligger något större bakom attityden mot kvinnor i spelvärlden.

Det hela började med ett av mina egna blogginlägg på pcgamer.se. Det var våren 2009 och Svt hade precis visat ett pinsamt dåligt rubrikhetsande debattprogram där Janne Josefsson och hans redaktion tagit de värsta våldsklippen de kunnat hitta från diverse mer eller mindre populära spel och basunerat ut det som “det våra barn spelar”, i vad som skulle kunnat vara en hyllning till det klassiska gamla Studio S-avsnittet om videovåld på 80-talet. Programmet var uppenbarligen aldrig avsett att vara samhällsupplysande utan framstod mer som ett försök att locka tittare med skrämselpropaganda. Jag borde ha avfärdat det som sådant förstås, men efter år av konstant försvarande av det medium jag älskar och i förlängningen mitt val av yrke, under allt från släktmiddagar till officiella sammanhang, var jag fast i rollen av försvarare.

"Emil Kraftling, vilken liten tönt!"

Jag skrev ett långt blogginlägg där jag beklagade mig över fenomenet och att jag ansåg att i huvudsak fel typ av sakkunniga var inbjudna till vardera sida av debatten, vilket i sin tur förringade debatten i ett ämne som jag ändå tyckte var angeläget. En av de inbjudna var Hanna Fridén. Hon var inbjuden för att prata om genusperspektivet och sexrelaterade våldsskildringar i spel men fick knappt komma till tals alls. Jag visste vid den här tidpunkten inte vem Hanna Fridén var. Minnet sviker lite, men jag tror att hon blev presenterad som bloggare och skribent, kanske till och med feministbloggare. Jag upplevde att hennes medverkan kändes irrelevant för ämnet och ställde frågan vad hon gjorde i programmet över huvud taget. Jag gick in på hennes blogg för att ta reda på mer om henne, men där fann jag ingenting som skvallrade om en spelprofil eller ett spelintresse så jag publicerade mitt inlägg och frågade "vad tusan gjorde Hanna Fridén där"? Jag blev dock varse att Hanna hade (och har) ett väldigt stort spelintresse och mer än tillräcklig erfarenhet och kunskap för att jag egentligen borde ha sett hennes givna plats i debatten. Hon hittade till mitt inlägg och blev förstås ganska förbannad över att först inte ha fått komma till tals i debatten och sedan bli ifrågasatt av mig. Således skrev hon ett svarsinlägg där hon irriterad antydde att jag var en missgynnsam sexist.

När jag fick veta mer om vem hon var så bad jag om ursäkt och förklarade att jag inte kunnat se en uppenbar spelkoppling hos henne och eftersom hon dessutom inte fick komma till tals särskilt mycket så var det svårt för mig att motivera hennes närvaro. Så småningom "reddes" vår konflikt ut och jag lämnade den med övertygelsen om att jag uttryckt mig oförsiktigt och dumt men inte menat något illa och definitivt inte haft sexistiska motiv. Sedan den dagen har dock varje googling på mitt eget namn resulterat i att en av de första träffarna basunerar "Emil Kraftling, vilken liten tönt!" och leder till inlägget i fråga, vilket inte direkt får mig att framstå som någon hedersknyffel. Det har förföljt mig som en svart plump i mitt digitala protokoll, och många gånger har jag önskat att det bara kunde försvinna. För tänk om någon såg det där utan att känna till hela berättelsen! Tänk om någon trodde att jag faktiskt var sexist?!

"Som man har jag aldrig någonsin blivit ifrågasatt i ett spelsammanhang."

En dag ganska nyligen googlade jag på mitt namn igen, som en gör då och då. Som vanligt kom Hannas inlägg upp, men den här gången var något annorlunda. Jag var annorlunda. En liten dörr i mitt inre stod på glänt och jag hade börjat ställa frågor. Jag tänkte på den här händelsen igen. Vad var det som egentligen hade hänt? Jo, jag hade antagit att Hanna inte hade någon relevans i debatten därför att jag inte kunde se några bevis på hennes spelintresse. Jag antog att hon inte hade ett spelintresse, eftersom det inte skyltades med. Nu ställde jag frågan jag inte tidigare förstått behövde ställas: hade jag antagit samma sak om hon hade varit man? Svaret är en mörk, tung, sten i mitt bröst. Jag tror nämligen inte att jag hade det. Jag har alldeles för sent insett ett av mina största privilegium med tanke på det intresse och den yrkesbana jag valt. Att som man har jag aldrig någonsin blivit ifrågasatt i ett spelsammanhang, vare sig som spelare, spelforums-medlem, spelskribent eller som spelutvecklare. Det är förstås så det borde vara för alla, oavsett kön, men verkligheten är att kvinnor blir ifrågasatta dagligen och jag kan inte längre skylla på ruttna ägg, för jag vore i så fall ett av dem. Jag, som skulle vara godhjärtad, intelligent, empatisk. Jag insåg, svart på vitt, hur mina antaganden sårat en annan människa och jag är tyvärr ganska säker på att det här inte var enda gången.
  

För jag hade ju ändå sett det, även om jag inte insåg min egen roll i det. Jag hade sett det och jag ser det fortfarande, i onlinespel, på nätforum, på pressvisningar och spelmässor. På arbetsplatsen. Kvinnor som först måste bevisa att de faktiskt är "riktiga" spelare, innan något annat de säger och gör kan tas på allvar. Kvinnliga spelutvecklare som misstas för PR-folk. Kvinnor vars förslag ofta får aningen fler ifrågasättanden och mothugg än mina egna nog hade fått. Jag har sett det men jag har inte förstått vidden av det. Jag har inte sett hur privilegierad jag är som aldrig behöver ta med mitt kön i beräkningen när jag ska presentera en design, skriva en artikel eller säga något i en spelchatt. Det borde inte vara ett privilegium. Det borde vara en helt förväntad verklighet, men det är det inte.

Det finns ett ganska enkelt sätt att öppna sina ögon för sina privilegier, och det går att applicera på mer än bara manliga privilegier. Fråga dig själv hur du hade uppfattat en viss sak, eller hur du tror att du blivit behandlad i en viss situation om du hade en annan könsidentitet, sexuell läggning, etnicitet eller tro än den du har nu. Hade du fått samma respons på din arbetsintervju? Hade du bemötts likadant i kassan på Ica? Hade din omgivning reagerat likadant om du kysst din partner öppet?

"Jag började se tillbaka på spel jag spelat och  älskat genom åren och funderade över hur jag hade upplevt dem som tjej?"

För mig var det som sagt min dotters framtida inträde i spelens värld som fick mig att börja öppna ögonen. Det här var i samma veva som Anita Sarkeesian inledde sin (lysande) Tropes vs Women-serie på Youtube. Inspirerad av Sarkeesian och tankarna kring min dotter började jag se tillbaka på spel jag spelat och  älskat genom åren och funderade över hur jag hade upplevt dem, eller aspekter av dem, som tjej? Hade jag uppskattat spelet The Witcher lika mycket trots de nakenbilder som visar huvudkaraktärens sexpartners, om dessa istället varit av nakna och halvnakna män? Hade jag som ung varit lika tävlingsinriktad i Turtles II när det gällde att vara den som fick en kyss av April när man räddade henne, om April varit en kille? (Och det här illustrerar många fler problem än bara privilegier, såsom heteronormativitet och kvinnoporträttering, men mer om det i framtida inlägg). Hade jag reagerat om  kvinnorna i alla fantasyspel haft heltäckande rustning och männen istället haft rustningar som såg ut så här?

Jag hade kanske ändå älskat spel och velat jobba med det, men jag är ganska säker på att jag hade gillat färre spel, känt mig mindre intresserad av branschen, fått jobba hårdare för att nå dit jag nått idag och fått utstå en hel del sexuella anspelningar eller till och med hot på vägen. Det är inte den framtid jag önskar för spelmediet och det är definitivt inte den framtid jag önskar för min dotter.

"Hur kan vi hjälpa de som har det sämre om vi inte förstår att de finns?"

För att förtydliga det jag sa i mitt första inlägg: det här handlar huvudsakligen om okunskap och inte illvilja. Spelbranschen är inte mansdominerad och kvinnoexkluderande för att männen i den hatar kvinnor (även om det säkert finns en del som gör det också), utan för att samhällsnormen lärt oss att spel är ett medium av män för män. Därför är 90% av spelbranschen manlig och därför kommer dagens generation växa upp i samma verklighet, om vi inte bryter mönstret. Första steget till att bryta mönstret är att inse att det finns ett mönster och att det ger oss privilegier som inte är logiska. Och det här gäller förstås inte bara spelbranschen, även om den är ett väldigt tydligt exempel. Privilegier finns överallt i samhället. Ställ dig själv frågan: Hade jag haft samma möjligheter i livet oberoende av kön, etnicitet, tro eller sexuell läggning? Om svaret är nej, och det kommer det nog att vara, då innebär det att du har vissa privilegier, (eller att du är drabbad av någon annans privilegier). Kanske inte lika många som mig eller kungen, men de finns där. De innebär inte att du har det "lite bättre" så mycket som de innebär att någon annan har det "lite sämre". Därför är det så viktigt att vi inser de privilegier vi faktiskt har.

För hur kan vi hjälpa de som har det sämre om vi inte förstår att de finns?

Jag lär prata mer om privilegier i allmänhet och i spelbranschen i synnerhet, men om ni vill läsa lite mer om fenomenet tills vidare kan jag rekommendera det här inlägget på Kultureliten.

Uppdatering: För ytterligare perspektiv, kolla in Kerstin Alex intressanta blogginlägg om sin egen erfarenhet av spelbranschen här!

/Emil

Man in the Mirror

Det har blivit dags för mig att bli lite ideologisk. 

Det är inte så att jag inte varit politiskt intresserad tidigare, men jag har aldrig själv varit särskilt politisk. Jag har helt enkelt aldrig känt särskilt starkt eller passionerat för de politiska partierna i vår riksdag och deras ideologier, eller haft några större förhoppningar att de skulle kunna åstadkomma faktisk och betydande förbättringar i samhället. Därtill är det väldigt läskigt att ta ställning för en ideologi. De som känner mig skulle antagligen beskriva mig som försiktig, lite diplomatisk, någon som sällan ger sig in i hetsiga argumentationer och undviker att uppröra folk. Men som ni säkert vet så finns det få saker som får kulorna att börja vina så mycket - även mellan vänner - som ideologi och politik. Det är ett känsligt ämne när man inte är bland likasinnade och det lämnar sällan människor i harmoni då det diskuteras. Det jag nu ska berätta skrämmer således skiten ur mig.

"Jag ser ett samhälle som jag inte är helt bekväm med att släppa ut mitt barn i. Än mer så därför att hon är en flicka"

Fram till idag har jag levt mitt liv utan att vara särskilt ideologisk utanför hemmets väggar. Sedan det senaste valet 2010 har det dock hänt en del saker som ändrat min inställning. Saker som har gett mig en stark motivation att vilja bli mer politisk. Till exempel har jag under de senaste fyra åren betalat flera hundra tusen kronor i skatt och till min extrema irritation och frustration har en del av de pengarna gått till att betala årslöner på 6-700,000 samt centrala lägenheter i Stockholms innerstad åt järnrörsidioter. En än viktigare förändring är att jag sedan 2010 har satt ett barn till världen. Plötsligt känns det därmed mycket mer angeläget och brådskande för mig att vissa saker förändras, för jag ser ett samhälle som jag inte är helt bekväm med att släppa ut mitt barn i. Än mer så därför att hon är en flicka. (Eller jag tror i alla fall att hon är flicka. Jag antar att hon berättar när hon är stor nog att veta själv. Men det är ett ämne för framtida inlägg.)

Så, låt oss gå direkt på pudelns kärna. Feminism. Jag vet inte hur det är för dig, men det ordet brukade ha en väldigt negativ klang för mig. Jag var absolut för jämställdhet och motsatte mig sexism och misogyni, men jag sa till mig själv (och andra) att jag inte gillade att kalla mig feminist, eftersom det är så “ensidigt” och nästan ojämställt i sig själv. Varför skulle något som strävar efter jämställdhet benämnas efter bara den ena parten? Av någon anledning som jag inte riktigt kan specificera hade jag också känslan av att vara attackerad. Jag var alltid på min vakt, redo att försvara mitt huvudintresse i form av spel, närhelst det blev indraget i feministdebatter. Jag hade fastnat i någon slags idé om att feministerna var arga på alla män och jag upplevde väl att det var orättvist, eftersom jag själv uppenbarligen var en av “de goda”. Jag stannade förstås aldrig upp för att fråga vad feministerna egentligen ville förändra, utan satte helt enkelt taggarna utåt automatiskt och på något vis fastnade jag vid en känsla av ordet feminist som något fanatiskt. Jag är säker på att flera av er har liknande associationer till ordet.

I Sverige finns det nu ett feministparti kallat Feministiskt Initiativ (F!). Om du skulle ha frågat mig för ett år sedan vilket politiskt parti jag absolut aldrig skulle rösta på, skulle jag förstås ha sagt Sverigedemokraterna. Det näst sista partiet jag skulle ha röstat på om tillfrågad för ett år sedan vore dock F!. Jag kan tänka mig att många av er skulle svara likadant om jag skulle fråga idag, eller? Men saken är nu den att även om jag ännu inte bestämt mig exakt för hur jag ska rösta i september, så är F! nu antagligen mitt förstaval. (Och jag tänker definitivt rösta F! i det kommande valet till Europaparlamentet, för är det något land som behöver feminism mer än Sverige, så är det alla andra länder i världen.) Med allt jag vet idag kan jag helt enkelt inte tänka mig något som vore bättre för samhället än att få in feminism på agendan i Sveriges och världens riksdagar. På ett år har jag alltså gått från “aldrig i livet” till “absolut” när det kommer till F! Den här totala och kompletta helomvändningen förbryllar även mig själv. Hur kunde det bli så här? Det jag kan säga är att det har varit en upplevelse där jag steg för steg lärt mig otroligt mycket och min förhoppning är att kunna dela med mig en del av dessa steg och lärdomar med hjälp av denna blogg. 

"Spädbarnsflickor kan uppenbarligen inte vara nördar på samma sätt som spädbarnspojkar kan"

På sätt och vis startade allt med min dotter. Som hennes förälder fick jag en inblick i en kvinnas liv som jag aldrig haft tidigare (eftersom jag ju är man). Som många föräldrar önskade jag att mitt barn skulle få möjlighet att uppleva allt underbart som jag själv har fått uppleva. Mest av allt förstås ville jag att hon skulle kunna dela min kärlek till spel. Men redan som spädbarn stod det klart att “samhället” hade en tydligt utstakad väg för henne och den inkluderade inte spel. Efter att hon föddes ville vi köpa henne en body med Star Wars-motiv, eftersom både jag och min fru är lite nördiga. Efter letande hittade vi något först när vi tittade på pojkavdelningen, för spädbarnsflickor kan uppenbarligen inte vara nördar på samma sätt som spädbarnspojkar kan. Sedan den händelsen började jag inse i allt större utsträckning att jag hade varit och antagligen fortfarande var privilegierad som man.

Min nästa betydande lärdom kom när vår dotter var 2 år gammal och vi klippte hennes hår. Det hade växt ut och blivit både långt och tjockt och var hela tiden i vägen för henne när hon lekte, samt fick henne att svettas mycket. Det var ett väldigt svårt beslut för oss att fatta, vilket i sig var väldigt lärorikt, för när vi hårddrog det så hade vi massor med anledningar att klippa hennes hår och den enda anledningen att inte göra det var att hon ju var så söt. Eftersom hon bara var 2 år gammal och varken förstod behovet av eller konceptet “utseende som en värdemätare”, var det ett helt ihåligt argument och det faktum att det ändå var ett så svårt beslut fick mig att börja tänka på att det kanske finns vissa föreställningar som är så djupt rotade i vårt samhälle och vår kultur att vi tar dem för givna, trots att de är ologiska.

Än mer upplysande var reaktionen från alla andra. Vi blev såväl öppet som tyst ifrågasatta i vårt beslut att klippa henne, till den grad att en mamma till ett annat barn i hennes förskolegrupp “tröstade” mig med orden “ja men det växer ju snart ut igen”. Eftersom vi så mycket som möjligt hade försökt klä henne relativt könsneutralt blev hon nu också konstant misstagen för en pojke. Medan det förstås var intressant att se hur mycket av hennes könsidentitet som (enligt andra) satt i håret, så var det mest intressanta hur annorlunda hon blev tilltalad nu när folk trodde att hon var en pojke. Hon fick nu kommentarer relaterade till sitt beteende eller personlighet och beskrevs med ord som “nyfiken”, “glad”, “busig” och “modig”, medan hon som flicka nästan uteslutande hade fått kommentarer relaterade till utseendet där hon fått höra hur “söt”, “fin” eller ibland hur “snäll” hon var.

Att med egna ögon från första parkett få se den här starka kontrasten i hur hon blev tilltalad som flicka respektive pojke träffade mig ganska hårt, särskilt eftersom jag är helt övertygad om att ingen av de här personerna insåg att de gjorde något annorlunda och att de definitivt inte menade något illa. Men jag insåg också att det som skedde var skadligt, för som flicka kommer min dotter uppenbarligen huvudsakligen få uppmärksamhet för sitt utseende och i den unga ålder hon är nu så kommer det praktiskt taget att inpränta i henne att utseendet är grundläggande för hur folk uppfattar henne. Det är en extremt ohälsosam och orättvis sanning att leva i.

"Vi kan tänka och agera sexistiskt utan illvilja, avsikt eller agenda. Faktum är att vi kan vara sexistiska utan att ens vara medvetna om det."

Som jag nämnde var dock ingen av allmänhetens reaktioner medvetet sexistiska och om jag skulle fråga någon av de personer som jag upplevde bemötte min dotter annorlunda enbart på grund av hennes kön, skulle de antagligen inte förstå hur eller varför jag skulle påstå något sådant. Det här fick mig att börja tänka efter. Om någon hade frågat mig själv vid det tillfället huruvida jag trodde att jag bemötte flickor och pojkar olika enbart på grund av deras kön skulle jag ha förnekat det med precis samma övertygelse. Det här fick mig att öppna en dörr till mitt inre på glänt och tillåta mig att ifrågasätta saker som jag hade tagit för givet hela mitt liv. Svaren som flödade ut ur den dörren lade grunden för det viktigaste jag har lärt mig på många år: Vi kan tänka och agera sexistiskt utan illvilja, avsikt eller agenda. Faktum är att vi kan vara sexistiska utan att ens vara medvetna om det.

Det finns ett namn på det här fenomenet. Norm. Det är de sociala antaganden som vi har ärvt från samhället före oss och som vi upprätthåller och för vidare till morgondagens samhälle. Många normer är harmlösa och ganska logiska, men en hel del är kvarlevor från en tid som var väldigt annorlunda från dagens “upplysta” samhälle och som när de ifrågasätts framstår som extremt ologiska. De har helt enkelt blivit upprätthållna genom uppfattningar som “det har alltid varit så” eller “alla andra gör/tycker så”. Varför anses exempelvis kjolar vara ett kvinnligt klädesplagg? Varför ses blått som en killfärg och rosa som en tjejfärg? Varför är 95% av alla piloter män? Varför är feminist ett fult ord?

Feminist ja. Epitetet som får så många människor (framförallt män) att skruva på sig då de ställs inför det, inklusive mitt forna jag. “Jo jag är såklart för jämställdhet, men jag föredrar att inte kalla mig själv feminist”. Låter det bekant? Samhället, media eller vadhelst det nu är har uppenbarligen fått mig själv och de flesta andra att känna att feminist är ett ord i samma liga som extremist eller fundamentalist. Då jag själv började ifrågasätta mina egna antaganden kunde jag dock inte hitta något riktigt logiskt svar på varför ordet skulle vara så laddat. Mitt enda egentliga argument på den tiden var just ensidigheten. Som “jämställdister” så gärna påpekar: “är det inte icke-jämställt, ja närmast sexistiskt, att kalla det ‘feminism’ när det borde gälla lika rättigheter för alla kön och sexuella läggningar?” Tja, det är ett logiskt argument antar jag och jag kan förstå varför jag använde det. 

"När ett av lagen leder med 976-0, så hjälper det inte direkt att säga: 'Ok då, vi gör vartannat mål från och med nu!'”

Idag kan jag dock också se rimligheten i att benämna något efter det tydligaste och största problemet man försöker lösa. Ja, män kan också bli diskriminerade förstås, men det är ju inte den akuta änden av problemet, eller hur? Låt oss släcka branden innan vi byter glödlampan. Jag är säker på att du har hört eller kanske till och med uttryckt argumentet “med feminism så blir det ju o-jämställt åt andra hållet”! För att parafrasera en god vän; när ett av lagen leder med 976-0, så hjälper det inte direkt att säga “Ok då, vi gör vartannat mål från och med nu”! Det finns en klyfta och vi kan inte vara nöjda med att bara förhindra den från att växa. Vi behöver stänga klyftan.

Det har varit ett minst sagt lärorikt år för mig. Jag har insett att jag varit en del i att upprätthålla ett problem som är och har begränsat de dagliga valen och möjligheterna för alla omkring mig. Inte bara kvinnor, utan även män, eftersom vi med är slavar under specifika normer som inte på något sätt är logiska. Genom att inte ifrågasätta de sociala och kulturella antaganden som jag har sett, hört och lärt så har jag fört vidare normer och föreställningar som jag inte egentligen tror på eller som jag inte insåg kunde skada andra människor. För sanningen när det kommer till normer som skadar andra är att om vi inte är en del av lösningen, så är vi en del av problemet.

"Om vi inte är en del av lösningen, så är vi en del av problemet."

Jag är endast i början av min lärorika resa och du ska veta att jag inte är någon expert på vare sig genusvetenskap, feminism, sociologi, psykologi eller samhällsvetenskap. Jag är bara en far, make, son och människa som vill ha lika möjligheter för de människor jag älskar… och 7 miljarder andra. Många av de exempel jag pratar om är förstås mina personliga upplevelser och jag hävdar absolut inte att de representerar en samhällelig sanning. Man kan aldrig använda personliga eller individuella exempel för att bekräfta eller dementera samhällsstrukturer. Jag behöver dock utgå ifrån mina egna upplevelser för att förklara varför jag började reagera och tänka på de här frågorna och hur jag därifrån försökt hitta konkreta och vetenskapliga svar. 

Jag har lyckligtvis haft turen att ha tillgång till en del underbara människor som hjälpt mig finna svar på många av de frågor jag börjat ställa. Det gäller framförallt min fru, som bland annat varit en vägvisare för mig när det gäller den senaste psykologiska forskningen och andra vetenskapliga studier inom ämnet. Jag har lärt mig alldeles för mycket på alldeles för kort tid för att inte prata om det och dela mina lärdomar och jag hoppas att jag kan inspirera åtminstone några av er genom detta och kommande inlägg att kanske våga ta en extra titt på saker som du antagit hela ditt liv. Om du bara vågar ställa dig själv vissa frågor som du aldrig ens trodde var relevanta eller behövde ställas, kanske du blir förvånad över de svar du finner.

Jag brukade tycka att feminist var ett fult ord. Idag är det en titel jag hoppas att jag en dag förtjänar.

/Emil

P.S. Var snäll och påpeka om ni finner några faktafel i mina texter. Min förhoppning med detta projekt är att folk är öppna för att ändra sig när de blir upplysta och jag vill leva som jag lär.