Man in the Mirror

Det har blivit dags för mig att bli lite ideologisk. 

Det är inte så att jag inte varit politiskt intresserad tidigare, men jag har aldrig själv varit särskilt politisk. Jag har helt enkelt aldrig känt särskilt starkt eller passionerat för de politiska partierna i vår riksdag och deras ideologier, eller haft några större förhoppningar att de skulle kunna åstadkomma faktisk och betydande förbättringar i samhället. Därtill är det väldigt läskigt att ta ställning för en ideologi. De som känner mig skulle antagligen beskriva mig som försiktig, lite diplomatisk, någon som sällan ger sig in i hetsiga argumentationer och undviker att uppröra folk. Men som ni säkert vet så finns det få saker som får kulorna att börja vina så mycket - även mellan vänner - som ideologi och politik. Det är ett känsligt ämne när man inte är bland likasinnade och det lämnar sällan människor i harmoni då det diskuteras. Det jag nu ska berätta skrämmer således skiten ur mig.

"Jag ser ett samhälle som jag inte är helt bekväm med att släppa ut mitt barn i. Än mer så därför att hon är en flicka"

Fram till idag har jag levt mitt liv utan att vara särskilt ideologisk utanför hemmets väggar. Sedan det senaste valet 2010 har det dock hänt en del saker som ändrat min inställning. Saker som har gett mig en stark motivation att vilja bli mer politisk. Till exempel har jag under de senaste fyra åren betalat flera hundra tusen kronor i skatt och till min extrema irritation och frustration har en del av de pengarna gått till att betala årslöner på 6-700,000 samt centrala lägenheter i Stockholms innerstad åt järnrörsidioter. En än viktigare förändring är att jag sedan 2010 har satt ett barn till världen. Plötsligt känns det därmed mycket mer angeläget och brådskande för mig att vissa saker förändras, för jag ser ett samhälle som jag inte är helt bekväm med att släppa ut mitt barn i. Än mer så därför att hon är en flicka. (Eller jag tror i alla fall att hon är flicka. Jag antar att hon berättar när hon är stor nog att veta själv. Men det är ett ämne för framtida inlägg.)

Så, låt oss gå direkt på pudelns kärna. Feminism. Jag vet inte hur det är för dig, men det ordet brukade ha en väldigt negativ klang för mig. Jag var absolut för jämställdhet och motsatte mig sexism och misogyni, men jag sa till mig själv (och andra) att jag inte gillade att kalla mig feminist, eftersom det är så “ensidigt” och nästan ojämställt i sig själv. Varför skulle något som strävar efter jämställdhet benämnas efter bara den ena parten? Av någon anledning som jag inte riktigt kan specificera hade jag också känslan av att vara attackerad. Jag var alltid på min vakt, redo att försvara mitt huvudintresse i form av spel, närhelst det blev indraget i feministdebatter. Jag hade fastnat i någon slags idé om att feministerna var arga på alla män och jag upplevde väl att det var orättvist, eftersom jag själv uppenbarligen var en av “de goda”. Jag stannade förstås aldrig upp för att fråga vad feministerna egentligen ville förändra, utan satte helt enkelt taggarna utåt automatiskt och på något vis fastnade jag vid en känsla av ordet feminist som något fanatiskt. Jag är säker på att flera av er har liknande associationer till ordet.

I Sverige finns det nu ett feministparti kallat Feministiskt Initiativ (F!). Om du skulle ha frågat mig för ett år sedan vilket politiskt parti jag absolut aldrig skulle rösta på, skulle jag förstås ha sagt Sverigedemokraterna. Det näst sista partiet jag skulle ha röstat på om tillfrågad för ett år sedan vore dock F!. Jag kan tänka mig att många av er skulle svara likadant om jag skulle fråga idag, eller? Men saken är nu den att även om jag ännu inte bestämt mig exakt för hur jag ska rösta i september, så är F! nu antagligen mitt förstaval. (Och jag tänker definitivt rösta F! i det kommande valet till Europaparlamentet, för är det något land som behöver feminism mer än Sverige, så är det alla andra länder i världen.) Med allt jag vet idag kan jag helt enkelt inte tänka mig något som vore bättre för samhället än att få in feminism på agendan i Sveriges och världens riksdagar. På ett år har jag alltså gått från “aldrig i livet” till “absolut” när det kommer till F! Den här totala och kompletta helomvändningen förbryllar även mig själv. Hur kunde det bli så här? Det jag kan säga är att det har varit en upplevelse där jag steg för steg lärt mig otroligt mycket och min förhoppning är att kunna dela med mig en del av dessa steg och lärdomar med hjälp av denna blogg. 

"Spädbarnsflickor kan uppenbarligen inte vara nördar på samma sätt som spädbarnspojkar kan"

På sätt och vis startade allt med min dotter. Som hennes förälder fick jag en inblick i en kvinnas liv som jag aldrig haft tidigare (eftersom jag ju är man). Som många föräldrar önskade jag att mitt barn skulle få möjlighet att uppleva allt underbart som jag själv har fått uppleva. Mest av allt förstås ville jag att hon skulle kunna dela min kärlek till spel. Men redan som spädbarn stod det klart att “samhället” hade en tydligt utstakad väg för henne och den inkluderade inte spel. Efter att hon föddes ville vi köpa henne en body med Star Wars-motiv, eftersom både jag och min fru är lite nördiga. Efter letande hittade vi något först när vi tittade på pojkavdelningen, för spädbarnsflickor kan uppenbarligen inte vara nördar på samma sätt som spädbarnspojkar kan. Sedan den händelsen började jag inse i allt större utsträckning att jag hade varit och antagligen fortfarande var privilegierad som man.

Min nästa betydande lärdom kom när vår dotter var 2 år gammal och vi klippte hennes hår. Det hade växt ut och blivit både långt och tjockt och var hela tiden i vägen för henne när hon lekte, samt fick henne att svettas mycket. Det var ett väldigt svårt beslut för oss att fatta, vilket i sig var väldigt lärorikt, för när vi hårddrog det så hade vi massor med anledningar att klippa hennes hår och den enda anledningen att inte göra det var att hon ju var så söt. Eftersom hon bara var 2 år gammal och varken förstod behovet av eller konceptet “utseende som en värdemätare”, var det ett helt ihåligt argument och det faktum att det ändå var ett så svårt beslut fick mig att börja tänka på att det kanske finns vissa föreställningar som är så djupt rotade i vårt samhälle och vår kultur att vi tar dem för givna, trots att de är ologiska.

Än mer upplysande var reaktionen från alla andra. Vi blev såväl öppet som tyst ifrågasatta i vårt beslut att klippa henne, till den grad att en mamma till ett annat barn i hennes förskolegrupp “tröstade” mig med orden “ja men det växer ju snart ut igen”. Eftersom vi så mycket som möjligt hade försökt klä henne relativt könsneutralt blev hon nu också konstant misstagen för en pojke. Medan det förstås var intressant att se hur mycket av hennes könsidentitet som (enligt andra) satt i håret, så var det mest intressanta hur annorlunda hon blev tilltalad nu när folk trodde att hon var en pojke. Hon fick nu kommentarer relaterade till sitt beteende eller personlighet och beskrevs med ord som “nyfiken”, “glad”, “busig” och “modig”, medan hon som flicka nästan uteslutande hade fått kommentarer relaterade till utseendet där hon fått höra hur “söt”, “fin” eller ibland hur “snäll” hon var.

Att med egna ögon från första parkett få se den här starka kontrasten i hur hon blev tilltalad som flicka respektive pojke träffade mig ganska hårt, särskilt eftersom jag är helt övertygad om att ingen av de här personerna insåg att de gjorde något annorlunda och att de definitivt inte menade något illa. Men jag insåg också att det som skedde var skadligt, för som flicka kommer min dotter uppenbarligen huvudsakligen få uppmärksamhet för sitt utseende och i den unga ålder hon är nu så kommer det praktiskt taget att inpränta i henne att utseendet är grundläggande för hur folk uppfattar henne. Det är en extremt ohälsosam och orättvis sanning att leva i.

"Vi kan tänka och agera sexistiskt utan illvilja, avsikt eller agenda. Faktum är att vi kan vara sexistiska utan att ens vara medvetna om det."

Som jag nämnde var dock ingen av allmänhetens reaktioner medvetet sexistiska och om jag skulle fråga någon av de personer som jag upplevde bemötte min dotter annorlunda enbart på grund av hennes kön, skulle de antagligen inte förstå hur eller varför jag skulle påstå något sådant. Det här fick mig att börja tänka efter. Om någon hade frågat mig själv vid det tillfället huruvida jag trodde att jag bemötte flickor och pojkar olika enbart på grund av deras kön skulle jag ha förnekat det med precis samma övertygelse. Det här fick mig att öppna en dörr till mitt inre på glänt och tillåta mig att ifrågasätta saker som jag hade tagit för givet hela mitt liv. Svaren som flödade ut ur den dörren lade grunden för det viktigaste jag har lärt mig på många år: Vi kan tänka och agera sexistiskt utan illvilja, avsikt eller agenda. Faktum är att vi kan vara sexistiska utan att ens vara medvetna om det.

Det finns ett namn på det här fenomenet. Norm. Det är de sociala antaganden som vi har ärvt från samhället före oss och som vi upprätthåller och för vidare till morgondagens samhälle. Många normer är harmlösa och ganska logiska, men en hel del är kvarlevor från en tid som var väldigt annorlunda från dagens “upplysta” samhälle och som när de ifrågasätts framstår som extremt ologiska. De har helt enkelt blivit upprätthållna genom uppfattningar som “det har alltid varit så” eller “alla andra gör/tycker så”. Varför anses exempelvis kjolar vara ett kvinnligt klädesplagg? Varför ses blått som en killfärg och rosa som en tjejfärg? Varför är 95% av alla piloter män? Varför är feminist ett fult ord?

Feminist ja. Epitetet som får så många människor (framförallt män) att skruva på sig då de ställs inför det, inklusive mitt forna jag. “Jo jag är såklart för jämställdhet, men jag föredrar att inte kalla mig själv feminist”. Låter det bekant? Samhället, media eller vadhelst det nu är har uppenbarligen fått mig själv och de flesta andra att känna att feminist är ett ord i samma liga som extremist eller fundamentalist. Då jag själv började ifrågasätta mina egna antaganden kunde jag dock inte hitta något riktigt logiskt svar på varför ordet skulle vara så laddat. Mitt enda egentliga argument på den tiden var just ensidigheten. Som “jämställdister” så gärna påpekar: “är det inte icke-jämställt, ja närmast sexistiskt, att kalla det ‘feminism’ när det borde gälla lika rättigheter för alla kön och sexuella läggningar?” Tja, det är ett logiskt argument antar jag och jag kan förstå varför jag använde det. 

"När ett av lagen leder med 976-0, så hjälper det inte direkt att säga: 'Ok då, vi gör vartannat mål från och med nu!'”

Idag kan jag dock också se rimligheten i att benämna något efter det tydligaste och största problemet man försöker lösa. Ja, män kan också bli diskriminerade förstås, men det är ju inte den akuta änden av problemet, eller hur? Låt oss släcka branden innan vi byter glödlampan. Jag är säker på att du har hört eller kanske till och med uttryckt argumentet “med feminism så blir det ju o-jämställt åt andra hållet”! För att parafrasera en god vän; när ett av lagen leder med 976-0, så hjälper det inte direkt att säga “Ok då, vi gör vartannat mål från och med nu”! Det finns en klyfta och vi kan inte vara nöjda med att bara förhindra den från att växa. Vi behöver stänga klyftan.

Det har varit ett minst sagt lärorikt år för mig. Jag har insett att jag varit en del i att upprätthålla ett problem som är och har begränsat de dagliga valen och möjligheterna för alla omkring mig. Inte bara kvinnor, utan även män, eftersom vi med är slavar under specifika normer som inte på något sätt är logiska. Genom att inte ifrågasätta de sociala och kulturella antaganden som jag har sett, hört och lärt så har jag fört vidare normer och föreställningar som jag inte egentligen tror på eller som jag inte insåg kunde skada andra människor. För sanningen när det kommer till normer som skadar andra är att om vi inte är en del av lösningen, så är vi en del av problemet.

"Om vi inte är en del av lösningen, så är vi en del av problemet."

Jag är endast i början av min lärorika resa och du ska veta att jag inte är någon expert på vare sig genusvetenskap, feminism, sociologi, psykologi eller samhällsvetenskap. Jag är bara en far, make, son och människa som vill ha lika möjligheter för de människor jag älskar… och 7 miljarder andra. Många av de exempel jag pratar om är förstås mina personliga upplevelser och jag hävdar absolut inte att de representerar en samhällelig sanning. Man kan aldrig använda personliga eller individuella exempel för att bekräfta eller dementera samhällsstrukturer. Jag behöver dock utgå ifrån mina egna upplevelser för att förklara varför jag började reagera och tänka på de här frågorna och hur jag därifrån försökt hitta konkreta och vetenskapliga svar. 

Jag har lyckligtvis haft turen att ha tillgång till en del underbara människor som hjälpt mig finna svar på många av de frågor jag börjat ställa. Det gäller framförallt min fru, som bland annat varit en vägvisare för mig när det gäller den senaste psykologiska forskningen och andra vetenskapliga studier inom ämnet. Jag har lärt mig alldeles för mycket på alldeles för kort tid för att inte prata om det och dela mina lärdomar och jag hoppas att jag kan inspirera åtminstone några av er genom detta och kommande inlägg att kanske våga ta en extra titt på saker som du antagit hela ditt liv. Om du bara vågar ställa dig själv vissa frågor som du aldrig ens trodde var relevanta eller behövde ställas, kanske du blir förvånad över de svar du finner.

Jag brukade tycka att feminist var ett fult ord. Idag är det en titel jag hoppas att jag en dag förtjänar.

/Emil

P.S. Var snäll och påpeka om ni finner några faktafel i mina texter. Min förhoppning med detta projekt är att folk är öppna för att ändra sig när de blir upplysta och jag vill leva som jag lär.