Första gången du hittat hit? Börja gärna med att läsa detta inlägg!

Tuesday, February 25, 2014

Man in the Mirror

Det har blivit dags för mig att bli lite ideologisk. 

Det är inte så att jag inte varit politiskt intresserad tidigare, men jag har aldrig själv varit särskilt politisk. Jag har helt enkelt aldrig känt särskilt starkt eller passionerat för de politiska partierna i vår riksdag och deras ideologier, eller haft några större förhoppningar att de skulle kunna åstadkomma faktisk och betydande förbättringar i samhället. Därtill är det väldigt läskigt att ta ställning för en ideologi. De som känner mig skulle antagligen beskriva mig som försiktig, lite diplomatisk, någon som sällan ger sig in i hetsiga argumentationer och undviker att uppröra folk. Men som ni säkert vet så finns det få saker som får kulorna att börja vina så mycket - även mellan vänner - som ideologi och politik. Det är ett känsligt ämne när man inte är bland likasinnade och det lämnar sällan människor i harmoni då det diskuteras. Det jag nu ska berätta skrämmer således skiten ur mig.

"Jag ser ett samhälle som jag inte är helt bekväm med att släppa ut mitt barn i. Än mer så därför att hon är en flicka"
Fram till idag har jag levt mitt liv utan att vara särskilt ideologisk utanför hemmets väggar. Sedan det senaste valet 2010 har det dock hänt en del saker som ändrat min inställning. Saker som har gett mig en stark motivation att vilja bli mer politisk. Till exempel har jag under de senaste fyra åren betalat flera hundra tusen kronor i skatt och till min extrema irritation och frustration har en del av de pengarna gått till att betala årslöner på 6-700,000 samt centrala lägenheter i Stockholms innerstad åt järnrörsidioter. En än viktigare förändring är att jag sedan 2010 har satt ett barn till världen. Plötsligt känns det därmed mycket mer angeläget och brådskande för mig att vissa saker förändras, för jag ser ett samhälle som jag inte är helt bekväm med att släppa ut mitt barn i. Än mer så därför att hon är en flicka. (Eller jag tror i alla fall att hon är flicka. Jag antar att hon berättar när hon är stor nog att veta själv. Men det är ett ämne för framtida inlägg.)


Så, låt oss gå direkt på pudelns kärna. Feminism. Jag vet inte hur det är för dig, men det ordet brukade ha en väldigt negativ klang för mig. Jag var absolut för jämställdhet och motsatte mig sexism och misogyni, men jag sa till mig själv (och andra) att jag inte gillade att kalla mig feminist, eftersom det är så “ensidigt” och nästan ojämställt i sig själv. Varför skulle något som strävar efter jämställdhet benämnas efter bara den ena parten? Av någon anledning som jag inte riktigt kan specificera hade jag också känslan av att vara attackerad. Jag var alltid på min vakt, redo att försvara mitt huvudintresse i form av spel, närhelst det blev indraget i feministdebatter. Jag hade fastnat i någon slags idé om att feministerna var arga på alla män och jag upplevde väl att det var orättvist, eftersom jag själv uppenbarligen var en av “de goda”. Jag stannade förstås aldrig upp för att fråga vad feministerna egentligen ville förändra, utan satte helt enkelt taggarna utåt automatiskt och på något vis fastnade jag vid en känsla av ordet feminist som något fanatiskt. Jag är säker på att flera av er har liknande associationer till ordet.


I Sverige finns det nu ett feministparti kallat Feministiskt Initiativ (F!). Om du skulle ha frågat mig för ett år sedan vilket politiskt parti jag absolut aldrig skulle rösta på, skulle jag förstås ha sagt Sverigedemokraterna. Det näst sista partiet jag skulle ha röstat på om tillfrågad för ett år sedan vore dock F!. Jag kan tänka mig att många av er skulle svara likadant om jag skulle fråga idag, eller? Men saken är nu den att även om jag ännu inte bestämt mig exakt för hur jag ska rösta i september, så är F! nu antagligen mitt förstaval. (Och jag tänker definitivt rösta F! i det kommande valet till Europaparlamentet, för är det något land som behöver feminism mer än Sverige, så är det alla andra länder i världen.) Med allt jag vet idag kan jag helt enkelt inte tänka mig något som vore bättre för samhället än att få in feminism på agendan i Sveriges och världens riksdagar. På ett år har jag alltså gått från “aldrig i livet” till “absolut” när det kommer till F! Den här totala och kompletta helomvändningen förbryllar även mig själv. Hur kunde det bli så här? Det jag kan säga är att det har varit en upplevelse där jag steg för steg lärt mig otroligt mycket och min förhoppning är att kunna dela med mig en del av dessa steg och lärdomar med hjälp av denna blogg. 
"Spädbarnsflickor kan uppenbarligen inte vara nördar på samma sätt som spädbarnspojkar kan"
På sätt och vis startade allt med min dotter. Som hennes förälder fick jag en inblick i en kvinnas liv som jag aldrig haft tidigare (eftersom jag ju är man). Som många föräldrar önskade jag att mitt barn skulle få möjlighet att uppleva allt underbart som jag själv har fått uppleva. Mest av allt förstås ville jag att hon skulle kunna dela min kärlek till spel. Men redan som spädbarn stod det klart att “samhället” hade en tydligt utstakad väg för henne och den inkluderade inte spel. Efter att hon föddes ville vi köpa henne en body med Star Wars-motiv, eftersom både jag och min fru är lite nördiga. Efter letande hittade vi något först när vi tittade på pojkavdelningen, för spädbarnsflickor kan uppenbarligen inte vara nördar på samma sätt som spädbarnspojkar kan. Sedan den händelsen började jag inse i allt större utsträckning att jag hade varit och antagligen fortfarande var privilegierad som man.


Min nästa betydande lärdom kom när vår dotter var 2 år gammal och vi klippte hennes hår. Det hade växt ut och blivit både långt och tjockt och var hela tiden i vägen för henne när hon lekte, samt fick henne att svettas mycket. Det var ett väldigt svårt beslut för oss att fatta, vilket i sig var väldigt lärorikt, för när vi hårddrog det så hade vi massor med anledningar att klippa hennes hår och den enda anledningen att inte göra det var att hon ju var så söt. Eftersom hon bara var 2 år gammal och varken förstod behovet av eller konceptet “utseende som en värdemätare”, var det ett helt ihåligt argument och det faktum att det ändå var ett så svårt beslut fick mig att börja tänka på att det kanske finns vissa föreställningar som är så djupt rotade i vårt samhälle och vår kultur att vi tar dem för givna, trots att de är ologiska.

Än mer upplysande var reaktionen från alla andra. Vi blev såväl öppet som tyst ifrågasatta i vårt beslut att klippa henne, till den grad att en mamma till ett annat barn i hennes förskolegrupp “tröstade” mig med orden “ja men det växer ju snart ut igen”. Eftersom vi så mycket som möjligt hade försökt klä henne relativt könsneutralt blev hon nu också konstant misstagen för en pojke. Medan det förstås var intressant att se hur mycket av hennes könsidentitet som (enligt andra) satt i håret, så var det mest intressanta hur annorlunda hon blev tilltalad nu när folk trodde att hon var en pojke. Hon fick nu kommentarer relaterade till sitt beteende eller personlighet och beskrevs med ord som “nyfiken”, “glad”, “busig” och “modig”, medan hon som flicka nästan uteslutande hade fått kommentarer relaterade till utseendet där hon fått höra hur “söt”, “fin” eller ibland hur “snäll” hon var.

Att med egna ögon från första parkett få se den här starka kontrasten i hur hon blev tilltalad som flicka respektive pojke träffade mig ganska hårt, särskilt eftersom jag är helt övertygad om att ingen av de här personerna insåg att de gjorde något annorlunda och att de definitivt inte menade något illa. Men jag insåg också att det som skedde var skadligt, för som flicka kommer min dotter uppenbarligen huvudsakligen få uppmärksamhet för sitt utseende och i den unga ålder hon är nu så kommer det praktiskt taget att inpränta i henne att utseendet är grundläggande för hur folk uppfattar henne. Det är en extremt ohälsosam och orättvis sanning att leva i.

"Vi kan tänka och agera sexistiskt utan illvilja, avsikt eller agenda. Faktum är att vi kan vara sexistiska utan att ens vara medvetna om det."
Som jag nämnde var dock ingen av allmänhetens reaktioner medvetet sexistiska och om jag skulle fråga någon av de personer som jag upplevde bemötte min dotter annorlunda enbart på grund av hennes kön, skulle de antagligen inte förstå hur eller varför jag skulle påstå något sådant. Det här fick mig att börja tänka efter. Om någon hade frågat mig själv vid det tillfället huruvida jag trodde att jag bemötte flickor och pojkar olika enbart på grund av deras kön skulle jag ha förnekat det med precis samma övertygelse. Det här fick mig att öppna en dörr till mitt inre på glänt och tillåta mig att ifrågasätta saker som jag hade tagit för givet hela mitt liv. Svaren som flödade ut ur den dörren lade grunden för det viktigaste jag har lärt mig på många år: Vi kan tänka och agera sexistiskt utan illvilja, avsikt eller agenda. Faktum är att vi kan vara sexistiska utan att ens vara medvetna om det.


Det finns ett namn på det här fenomenet. Norm. Det är de sociala antaganden som vi har ärvt från samhället före oss och som vi upprätthåller och för vidare till morgondagens samhälle. Många normer är harmlösa och ganska logiska, men en hel del är kvarlevor från en tid som var väldigt annorlunda från dagens “upplysta” samhälle och som när de ifrågasätts framstår som extremt ologiska. De har helt enkelt blivit upprätthållna genom uppfattningar som “det har alltid varit så” eller “alla andra gör/tycker så”. Varför anses exempelvis kjolar vara ett kvinnligt klädesplagg? Varför ses blått som en killfärg och rosa som en tjejfärg? Varför är 95% av alla piloter män? Varför är feminist ett fult ord?


Feminist ja. Epitetet som får så många människor (framförallt män) att skruva på sig då de ställs inför det, inklusive mitt forna jag. “Jo jag är såklart för jämställdhet, men jag föredrar att inte kalla mig själv feminist”. Låter det bekant? Samhället, media eller vadhelst det nu är har uppenbarligen fått mig själv och de flesta andra att känna att feminist är ett ord i samma liga som extremist eller fundamentalist. Då jag själv började ifrågasätta mina egna antaganden kunde jag dock inte hitta något riktigt logiskt svar på varför ordet skulle vara så laddat. Mitt enda egentliga argument på den tiden var just ensidigheten. Som “jämställdister” så gärna påpekar: “är det inte icke-jämställt, ja närmast sexistiskt, att kalla det ‘feminism’ när det borde gälla lika rättigheter för alla kön och sexuella läggningar?” Tja, det är ett logiskt argument antar jag och jag kan förstå varför jag använde det. 
"När ett av lagen leder med 976-0, så hjälper det inte direkt att säga: 'Ok då, vi gör vartannat mål från och med nu!'
Idag kan jag dock också se rimligheten i att benämna något efter det tydligaste och största problemet man försöker lösa. Ja, män kan också bli diskriminerade förstås, men det är ju inte den akuta änden av problemet, eller hur? Låt oss släcka branden innan vi byter glödlampan. Jag är säker på att du har hört eller kanske till och med uttryckt argumentet “med feminism så blir det ju o-jämställt åt andra hållet”! För att parafrasera en god vän; när ett av lagen leder med 976-0, så hjälper det inte direkt att säga “Ok då, vi gör vartannat mål från och med nu”! Det finns en klyfta och vi kan inte vara nöjda med att bara förhindra den från att växa. Vi behöver stänga klyftan.


Det har varit ett minst sagt lärorikt år för mig. Jag har insett att jag varit en del i att upprätthålla ett problem som är och har begränsat de dagliga valen och möjligheterna för alla omkring mig. Inte bara kvinnor, utan även män, eftersom vi med är slavar under specifika normer som inte på något sätt är logiska. Genom att inte ifrågasätta de sociala och kulturella antaganden som jag har sett, hört och lärt så har jag fört vidare normer och föreställningar som jag inte egentligen tror på eller som jag inte insåg kunde skada andra människor. För sanningen när det kommer till normer som skadar andra är att om vi inte är en del av lösningen, så är vi en del av problemet.

"Om vi inte är en del av lösningen, så är vi en del av problemet."
Jag är endast i början av min lärorika resa och du ska veta att jag inte är någon expert på vare sig genusvetenskap, feminism, sociologi, psykologi eller samhällsvetenskap. Jag är bara en far, make, son och människa som vill ha lika möjligheter för de människor jag älskar… och 7 miljarder andra. Många av de exempel jag pratar om är förstås mina personliga upplevelser och jag hävdar absolut inte att de representerar en samhällelig sanning. Man kan aldrig använda personliga eller individuella exempel för att bekräfta eller dementera samhällsstrukturer. Jag behöver dock utgå ifrån mina egna upplevelser för att förklara varför jag började reagera och tänka på de här frågorna och hur jag därifrån försökt hitta konkreta och vetenskapliga svar. 

Jag har lyckligtvis haft turen att ha tillgång till en del underbara människor som hjälpt mig finna svar på många av de frågor jag börjat ställa. Det gäller framförallt min fru, som bland annat varit en vägvisare för mig när det gäller den senaste psykologiska forskningen och andra vetenskapliga studier inom ämnet. Jag har lärt mig alldeles för mycket på alldeles för kort tid för att inte prata om det och dela mina lärdomar och jag hoppas att jag kan inspirera åtminstone några av er genom detta och kommande inlägg att kanske våga ta en extra titt på saker som du antagit hela ditt liv. Om du bara vågar ställa dig själv vissa frågor som du aldrig ens trodde var relevanta eller behövde ställas, kanske du blir förvånad över de svar du finner.

Jag brukade tycka att feminist var ett fult ord. Idag är det en titel jag hoppas att jag en dag förtjänar.

/Emil


P.S. Var snäll och påpeka om ni finner några faktafel i mina texter. Min förhoppning med detta projekt är att folk är öppna för att ändra sig när de blir upplysta och jag vill leva som jag lär.

26 comments:

  1. Underbart att läsa :) Det enda som behövs är verkligen att man börjar tänka kritiskt.

    ReplyDelete
  2. "Låt oss släcka branden innan vi byter glödlampan." <3 Tack!!!!

    ReplyDelete
  3. Helt enig!

    Jag tycker speciellt om det du säger om att du inte använder dina personliga erfarenheter för att bevisa/motbevisa samhällsstrukturer, inte för att det är den viktigaste delen av din blogg, men på grund av att extrema åsikter "bevisas" så ofta igenom personliga erfarenheter.
    Jag hörde på radion en dag någon forskare som pratade om att en av de stora anledningarna för att norden är så rika och stabila är på grund av att kvinnorna bidrar mycket mer i samhället här än i många andra länder där kvinnor förväntas bli hemmafruar.

    Vi har långt kvar tills feminismen inte längre behövs, men jag tror och hoppas att vi är på rätt väg.

    /Halvard

    ReplyDelete
  4. Mycket bra skrivet!

    Jag skulle säga att även min förändring och utveckling i ämnet feminism har sett ut på ungefär det sätt du beskriver. Uppskattningsvis har denna utveckling tagit ett år.

    Från att ha tyckt att feminism är något extremt, och att sådana extrema feminister kan beskyllas för bland annat att vara orsaken till att mammor inte kan vara hemma med sina barn under småbarnsåren (alla 6-7), har jag gått till att vilja kalla mig själv för feminist. Jag har förstått att feminism inte är något hemskt och elakt, utan något som verkligen gör nytta för mänskligheten.

    Det är en härlig känsla när en verkligen ser den personliga utveckling som har skett. När en med glädje kan konstatera att i samband med utvecklingen har inkränkta åsikter släppts. :)

    ReplyDelete
  5. Med en egen dotter (och son) har det också blivit allt tydligt, både hur samhället fungerar och hur man själv fungerar (lättare sätta killkläder på tjejen än tjejkläder på killen osv) och funderingar kring det. Man behöver inte stå i främsta ledet för alla förändringar, men man behöver vara medveten och upplyst, känner jag. Är man det kommer det att genomsyra hur man behandlar sina barn, hur man svara på frågor, vad man väljer att lyfta fram och beteenden hos en själv som man aktivt börjar motarbeta.

    Lite av en ögonöppnare var att läsa om sexism och den feministiska definitionen av det, där makt ingår som en del av det och varför det därmed kan vara sexism när en man beter sig på ett sätt mot en kvinna men det inte är sexism när det är omvänt (även om det fortfarande är illa): http://finallyfeminism101.wordpress.com/2007/10/19/sexism-definition/

    ReplyDelete
  6. Väldigt bra skrivet! Jag hoppas att många hittar hit och inser hur viktigt det är med feminism, precis som du gjort.

    ReplyDelete
  7. Bravo! Och tack!
    /Matilda

    ReplyDelete
  8. Välskrivet Emil! Då vi jobbar med just denna fråga i mitt arbete just nu passar den väldgit bra som tankeställare! Hoppas du inte har något emot om jag lånar och använder - kanske också översätter till Engelska då vi har en del där... Jätte bra för att ifråga sätta de vi tar för givet. Borde vi alla göra!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Inte alls. Dela och sprid gärna, men vidarebefordra gärna länken till bloggen också, så att folk kan följa fortsättningen.

      Och det finns redan en engelsk version av det här inlägget som en separat post! Jag har förhoppningen att kunna posta alla inlägg på både svenska och engelska, eftersom jag har så många engelsktalande kolleger, vänner och bekanta i min egen yrkesgrupp. :)

      Delete
  9. Härligt Emil!
    Lycka till på din fortsatta genus- och normresa!

    ReplyDelete
  10. Tack för en trevlig och upplysande blogg. Instämmer helt med dig om att uppdelningen av små barn i pojkar och flickor är helt galen och att man verkar glömma bort att alla är individer med olika talanger och företräden. Lycka till med din dotter!

    ReplyDelete
  11. Martin Fowler skriver om "naturlig balans" i genusbaserade val och problemen med ett sådant synsätt:
    "One point of view I hear fairly regularly is that these diversity imbalances are natural - because women don't have the aptitude or inclination for programming." http://martinfowler.com/bliki/DiversityImbalance.html

    ReplyDelete
  12. Välskrivet! F! 2014!!!

    ReplyDelete
  13. Fantastiskt inlägg! Så spännande att få ta del av dina tankar och uppleverlse. Du har formulerat dig otroligt bra. Jag ser fram emot att läsa fler blogginlägg från dig :D

    ReplyDelete
  14. Mycket bra skrivet! Har haft många argument med folk i min närhet som resonerat precis så som du berättar att du gjorde tidigare... Skönt att det går att ändra sitt sätt att tänka! En sak som jag reagerar på är att alla kommentarer är så positiva och härliga medan de flesta pro-feminist bloggar/artiklar/krönikor jag läst som varit skrivna av kvinnor alltid har ett gäng kritiska, elaka och/eller arga kommentarer. Ytterligare ett tecken på hur stort problemet är antar jag, men även en påminnelse om hur viktigt det är att även män engagerar sig i frågan! Tack för att du inspirerar!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ja, som jag skriver i min andra post (http://ofrivilligesexisten.blogspot.se/2014/03/privilegier.html) är jag privilegierad som manlig feministbloggare. Sen kanske inte den mest kritiska publiken hittat hit heller. Tack för att du läser!

      Delete
    2. Vill du läsa negativ kritik från en massa sura män kan du surfa in på reddit /r/sweden där din blogg länkades. Inte så kul läsning, kanske, men där finns de ialla fall. Slösade bort min tid med att bråka lite med dem men att argumentera med dessa individer är som att cykla i Uppsala (ständig motvind). Men jag har turen att kunna stänga ned datorn och umgås med en hel drös fantastiska, feministiska människor i min vardag.

      Jäkligt bra skrivet i alla fall och det är dessa helomvändningar till feminismens fördel (som även jag har gjort) som gör att jag tror att F! har en allvarlig chans att ta sig in i både riksdagen och EU-parlamentet!

      <3

      Delete
  15. Tack för en bra artikel! Jag känner starkt igen mig, och jag gillar verkligen din resonerande ton!

    Magnus - pappa till åttaårig tjej

    ReplyDelete
  16. Intressant inlägg! Jag har också till min förvåning upptäckt att det inte känns helt främmande att rösta på F! även om jag för några år sen hade sagt "aldrig i livet". Har också blivit förälder (till en son), det är nog inte ovanligt att man som nybliven förälder börjar omvärdera sina åsikter.

    Tror du att du hade gjort samma inre resa om du fått en pojke, eller hade du inte sett könsbegränsningarna så tydligt då?
    Jag funderar litegrann på ditt resonemang kring just kvinnors underläge - för mig är detta inte så tydligt, och jag vet inte om det hänger ihop med att jag fått en son och inte en dotter. Könsroller är begränsande för bägge kön, det kan vi nog vara överens om, och jag tycker mig se minst lika mycket negativt för män som för kvinnor. Angående kläder, så letar jag efter kläder till min son som inte signalerar krig (ex armymönstrat), tävling (sportemblem o dyl), tuffhet/ilska (angry birds) och det är inte det lättaste att hitta. Ofta blir det basicplagg, men även dessa är svåra att hitta i fina färger som inte är rena tjejfärger (känner inte att jag kan klä honom i lila eller rosa). Jag vill att min son OCKSÅ ska ha möjlighet att vara mjuk och kramig, inte bara tuff och busig.

    Men ja.. ÄR det verkligen så att kvinnornas underläge är så stort som 976-0? För mig är det inte givet! Jag känner till fakta angående löner, börsbolag/styrelser osv, och här är männens övertag stort förstås. Däremot har kvinnorna ju ett långt försprång när det gäller andra områden i livet, så som relationer, familj osv - just de områden som vi alla egentligen anser viktigare än pengar och politik.
    Vet inte om det blev lite rörigt. Jag är också bara i början på min resa i feminismens tankar, så det hade varit roligt att få lite input kring detta.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag delar din osäkerhet just på den punkten. Jag är kille, numera man, och jag känner att jag genom min uppväxt har radats in i ett led där man inte får visa känslor och där man ses ner på om man är "mesig". Samhällstrycket är minst lika stort för pojkar enligt mig så där har vi ännu en brand att släcka. Anledningen till att jag är smått osäker på feminism är för att namnet och de jag har träffat som associerar sig med ideologin underminerar just den delen av problemet. Kan dock mycket väl tänka mig att rösta på feministiskt initiativ.

      Angående meningen: "men även dessa är svåra att hitta i fina färger som inte är rena tjejfärger (känner inte att jag kan klä honom i lila eller rosa)". Jag går dagligen i lila t-shirts och har ett par rosa sådana också, det är nog inga problem för din son. Några killar i hans umgängeskrets kanske retar honom för det men det blir han bara starkare av.

      Delete
    2. Jag tror att det är lättare att upptäcka normerna som far till en dotter, men att det nog är svårare att agera på normer när man har en son. Jag funderar ofta på huruvida jag skulle lyckas upprätthålla samma genustänk för en framtida son, som jag nu har för vår dotter. För precis som ni säger så finns det väldigt mycket normativitet som drabbar män, men kanske framförallt pojkar, negativt. Som jag nämner i mitt inlägg om privilegier så är pojkflicka någonting ganska positivt, medan det inte ens finns något som heter flickpojke. Pojkar är extremt diskriminerade av normerna när det gäller vad man får eller inte får göra och det genomsyrar allt från kläder till leksaker och fritidsintressen. Pojkar med rosa, pojkar som vill leka med dockor eller pojkar som vill dansa eller hålla på med hästar. Dessa saker höjer betydligt fler ögonbryn än flickor i blått, flickor som vill leka med bilar eller flickor som vill spela fotboll eller datorspel. Så ja, pojkar är begränsade och det är därför som feminismen är extremt viktig för allas lika möjligheter. Skillnaden är dock att pojkarna är begränsade därför att det kvinnliga ses som något dåligt, eller åtminstone mindre värt.

      Kvinnor har ett övertag när det gäller hem, familj och relationer. Dessvärre är ju inte detta något som samhället värderar högre än yrkesliv och karriär, även om vi som människor ofta skulle vilja omprioritera i efterhand. Problemet är dock att normerna lyfter en förväntning på kvinnor att hålla ett visst engagemang i familjen, samtidigt som karriären fortfarande står på den högsta piedestalen. En kvinna som väljer karriär framför tid med sina barn får utstå extremt högre dos av förakt och skam än vad en man som gör motsvarande val får. Resultatet blir att kvinnor är pressade lika högt engagemang på båda. Jag kan som man ibland känna extrem stress över att balansera yrkesliv med familjelivet, och då har jag inte samma krav från samhällsnormen. Jag vill inte ens tänka på hur många kvinnor upplever denna press.

      När det gäller namnet feminism så är det som mitt inlägg nämner en av de vanligaste motsättningarna mot ideologin. På sistone har jag börjat använda en vågliknelse. När en våg är obalanserad så måste du först lägga vikt på ena sidan. När det är någorlunda jämvikt kan du börja finlira på båda sidor. Därför är det väldigt logiskt att kalla det feminism, även om målet fortfarande är jämställdhet och lika möjligheter för varje enskild människa, oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet eller religion. :)

      Delete
    3. "Skillnaden är dock att pojkarna är begränsade därför att det kvinnliga ses som något dåligt, eller åtminstone mindre värt. "

      Har du gjort en psykologisk studie av Sveriges population för att kunna dra en sådan generell slutsats om vad folk i allmänhet tycker om s.k. "kvinnliga" attribut? Jag tror det beror på att vi har traditionella könsroller och ifall man viker ifrån dessa så ses man ner på, precis som de flesta minoriteter. Det är mänsklighetens flocktänk som slår till fel där helt enkelt.

      Delete
    4. Det kanske är ett generellt antagande, men jag utgår bara ifrån vad jag mött och möter i samhället. Mina intryck är att kvinnor som gör manssaker otvetydigtbemöts mer positivt än män som gör kvinnosaker. (Framförallt i yngre åldrar). Överlag är dock kvinnliga saker mer eller mindre subtitlt använda för att nedvärdera någonting. Ta bilkörning till exempel, där dåliga exempel kopplas till kvinnan. "Köra som en kärring", "kärringstopp". Detta trots att kvinnor i regel är säkrare bilförare än män. Spel och sport är ett annat exempel. Kärringkast. Överlag att göra någonting "som en tjej" är ofta synonymt med att göra det dåligt. Jag håller med om att könsroller och att vika från normer är ett existerande problem, men en titt på samhället tycker ger en ganska tydlig indikation på att det är värre för en man att närma sig kvinnonormer än för en kvinna att närma sig mansnormer.

      Delete
  17. Poncho din lilla spjuver, dethär var utmärkt skrivet! Inte nog med att jag växt upp med dina texter i PcG, nu får jag även läsa dethär. Du är sjukt grym och jag hoppas också på att du kommer fördjupa dig än mera inom feminismen!

    ReplyDelete