Sörj inte, organisera er!

Det var en tung kväll i söndags. Ännu en brun mardröm och inte den rosa strimma av hopp som jag och många andra hoppats på och som känts så väldigt mycket inom räckhåll. För mig som F!-anhängare och SD-oanhängare var det lätt att känna sig lite besviken. Lite förbannad. Lite uppgiven. Men bara lite. Vi kan inte spola tillbaka tiden, men den ljusnande framtid är ändå vår.

För Feministiskt Initiativ var det ju egentligen ett väldigt framgångsrikt val, sett till hur det såg ut när det här valåret inleddes. 3,1% innebär inte bara en ökning med typ 800%, utan även statligt partistöd och förtryckta/utplacerade valsedlar i kommande val. Därtill har partiet tagit plats i 13 kommunfullmäktige, vad det verkar. Bland annat i rikets fyra största städer (!), samt andra större orter såsom Lund, Umeå och Norrköping. Medlemsantalet är stort, och det poppar upp lokala grupper till höger och vänster, som i många fall inte hann organisera sig och/eller kandidera ordentligt i valet. Kanske mer viktigt är att feminismen kom upp på dagordningen hos alla partier och med lite tur kanske den får stanna kvar ett tag. Hade det inte varit för den där försmädliga missade 4%-spärren så hade valet varit en komplett succé.

"Jag vill prata om ett annat område där SD organiserat sig. Internet."

 

Dagarna efter valet var det ett Youtube-klipp som delades mycket i sociala medier. Ett klipp där Olof Palme citerar gamla fackledaren Joe Hill med orden: "Sörj inte, organisera er". Det slog mig som ett väldigt gott råd, för såväl F! som för de av oss som inte röstade på SD. F! har nu möjligheten att organisera sig över fyra år. Bygga upp de lokala avdelningarna, skaffa sig parlamentarisk erfarenhet i de kommuner där partiet kommit in och etablera den nationella organisationen med hjälp av partistödet. F! går starkt i städer, framförallt universitetsstäder och där finns det lågt hängande frukt att rikta in sig på inför nästa val. Min hemstad Örebro exempelvis, men även Linköping, Karlstad och Luleå är universitetsstäder som alla låg på eller under riksgenomsnittet när det gäller F!-röster.

Men det är ju SDs framgångar som är valets verkliga sorgmantel. Vi visste vartåt det barkade efter EU-valet. Inga skandaler tycks bita på SD, tvärtom. Men även här finner jag råd i Palmes citat. "Organisera er". För det är ju precis det SD har lyckats med. Å ena sidan har de byggt upp lokala divisioner, huvudsakligen på landsbygden och bland de som drabbats hårdast av finanskris och ökade klyftor. De har fångat upp missnöjet och lagt skulden på invandringen. En tacksam syndabock eftersom den sällan kan försvara sig själv. Det här fenomenet har analyserats från både höger och vänster i en myriad av debatter och inlägg denna vecka, så jag ska inte gå djupare in på det, men jag vill prata om ett annat område där SD organiserat sig. Internet.

 

"Något som slagit mig under hela året är hur det alltid är så många SD-vänliga kommentarer på alla nyhetsartiklar online."

Jag pratar då inte bara om Avpixlat och hemliga rasistiska och antifeministiska forum och facebookgrupper, utan om övriga internet. Något som slagit mig under hela året är hur det alltid är så många SD-vänliga kommentarer på alla nyhetsartiklar online. Nästan oavsett var man läser finns ofta en extrem övervikt av kommentarer som förespråkar SD och hatar mot båda blocken och ännu mer mot allt vad feminism heter. Dessa kommentarer utgör långt ifrån de 13% de borde göra, om man säger så. I de fallen det är Facebook-kommentarer så är det inte ovanligt att personerna som kommenterat går till uppenbara fejkkonton när man klickar sig vidare. Nyskapade Facebookprofiler med profilbilder hämtade från Google images som har få vänner, endast kommenterar SD-artiklar och som bäddar in sin Avpixlat-like i likes av hjälporganisationer, människorättsorganisationer, djurrättsorganisationer och annat snällt och trevligt.

Det är så påtagligt att jag på allvar börjar tro att det är utstuderat. Organiserat. Det skulle inte förvåna mig om Kent Ekeroth privatfinansierar en internetgrupp med unga arga män vars enda uppgift är att kommentera nyhetsartiklar och normalisera SD-åsikter via falska Facebook och Twitter-konton. (Spännande nog känns det dessutom betydligt mindre påtagligt nu efter valet. Uppdraget slutfört?) Och jag är övertygad om att det har och har haft effekt. Även om de flesta av oss inte håller med, så drar vi oss förstås väldigt ofta för att skriva emot. Ju mer ensidigt kommentarstyckandet är, desto mer drar vi oss för att säga emot. Själv känner jag antingen att det inte är värt att ta diskussionen med fanatiker, att jag inte vill gå ut med mitt namn öppet eller att jag inte har tid, eftersom det ofta mynnar ut i ändlösa diskussioner utan slut. Det jag insett och som skrämmer mig är förstås att det finns tusentals andra som också bara läser utan att skriva och de är inte alltid lika fasta i sin övertygelse som jag eller lika välinsatta i fakta. Det enda de ser är bilden av att "alla" tycker att SD har rätt.

 

"En tumregel är att alltid själv kommentera och säga emot när man ser skönmålande SD-kommentarer, faktafel eller vinklad statistik."

Det behövs en organiserad motkraft på nätet. En rörelse som innebär att folk kommenterar, om än bara i en enstaka mening, för att visa att SD:s anhängare inte är en majoritet och att de driver en enkelspårig, populistisk och exkluderande politik. Det kräver dock att vi vågar ta ställning och det kräver att vi enkelt kan bemöta all pseudofakta som SD-kommentarerna ofta häver ur sig utan att behöva leta upp fakta och statistik varje gång. Om det inte redan finns så behövs därför en sida som kan bokmärkas och som organiserat och i enkla ordalag samlar alla vanliga SD-argument och förser konkreta motargument som lätt kan klistras in i kommentarstrådar för att bryta det åsikts- och faktamonopol som nu råder. Samma sak gäller för övrigt antifeministisk propaganda, även om de båda ofta har samma avsändare. En tumregel är att alltid själv kommentera och säga emot när man ser skönmålande SD-kommentarer, faktafel eller vinklad statistik. Säg på samma sätt ifrån när du ser sexistiska och antifeministiska inlägg, oavsett om de är från SD-anhängare eller inte.Vänta inte på att någon annan ska göra det. Räkna inte med att ingen läser det som skrivs och räds inte att få arga svar. Det är svårt, men om vi organiserar oss blir det lättare.

SD-väljare må huvudsakligen vara missnöjesröstare, men SDs partitopp och stora delar av dess ledande företrädare driver en tydlig vi/de-agenda, och de är uppenbarligen väldigt intelligenta och beräknande personer med manipulativa drag. (Något som tydligt ses i bl.a. SDs egna originalpublicering av en kraftigt redigerad järnrörsfilm, med Erik Almqvists meddelande till Soran Ismail om att "sanningen alltid kommer fram".) Vi kan nå och vinna tillbaka SDs väljare genom att våga ta ställning FÖR något istället för att bara vara MOT. Genom att kommentera och bemöta på nätet och genom att argumentera och engagera oss i andra partier och motrörelser lokalt. Det behöver synas att de flesta står för något annat och att det finns andra möjligheter. Sidor som "Inte Rasist... men" fyller sin egen viktiga funktion, men det är lätt för SD att svartmåla dem som "vänsterextremister". Vi behöver göra det så lätt som möjligt att bemöta rasistisk och antifeministisk propaganda med argument och sanningar. Inte för att övertyga de som sprider den, men för att övertyga de många tysta åskådarna.

Om vi inte vill ha ett ännu större SD 2018 behöver vi återerövra Internet. Och vi behöver hjälpas åt, oavsett partitillhörighet, för SDs resurser växte just med ytterligare 95 miljoner kronor.

Efter detta inlägg kommer jag att skriva mindre om F! och partipolitik och mer om feminism. Det är viktigt att poängtera att de två inte är synonyma och att F! bara är en del i den växande feministiska rörelsen och då absolut inte som enda parti.

/Emil

En verklighetsfrånvänd röst

Om en vecka är det val. Jag kommer att rösta på Feministiskt initiativ. Men lugn, jag ska inte be dig att rösta som mig. Jag vill bara förklara mig. Det här är första gången jag är öppet politiskt engagerad inför ett val och mitt val av parti har huvudsakligen mötts med skepsis av min omgivning. Eller tystnad. Direkt eller indirekt har jag blivit kallad naiv, verklighetsfrånvänd, ja rentav korkad. Inte direkt de epitet jag är van vid. Vissa jämför min röst på F! med en röst på SD. “Lika illa”, säger de. F! är sexister, säger de. Ett Kalle Anka-parti. Hur kan jag rösta på F!?

 

“Hur kan ni vilja minska försvaret när Putin är på krigsstigen”?  

 

Sedan framgången i EU-valet har partiet ifrågasatts från politiskt och massmedialt håll. Det har riktat in sig nästan helt på ekonomi, med kritik mot långsiktiga mål i Fi:s partiprogram. “Hur ska 6 timmars arbetsdag finansieras”, frågas det. “Hur kan ni vilja minska försvaret när Putin är på krigsstigen”? Rimliga frågeställningar, som besvarats med såväl finansieringsförslag som ett förtydligande att det är långsiktiga mål och inget som är tänkt att införas under en mandatperiod. Men bakom mediabruset kring dessa politiska visioner har de aktuella och starkaste argumenten begravts. De som utgör anledningen till att jag faktiskt röstar på F!

 

Jag röstar inte på F! för att jag vill minska försvaret. Jag röstar inte på F! för att jag vill ha 6 timmars arbetsdag, eller för att jag vill ha gratis kollektivtrafik. Jag tycker att samtliga är väldigt bra långsiktiga mål och historisk data säger att vi är på väg dit oavsett, men det är inte därför jag för första gången lämnar det borgerliga blocket för att istället rösta rosa.

 

"När jag ser tillbaka på mitt liv och ställer mig frågan: 'hade det sett lika bra ut om jag varit kvinna' är svaret otvetydigt nej"

 

Jag röstar på Feministiskt initiativ för att jag älskar mitt liv. Jag har haft en fantastiskt uppväxt, har en underbar familj och släkt och jag lever med min drömpartner. Jag har lyckats uppnå de yrkesmål jag satt upp (hittills) och har förverkligat många av mina drömmar, men när jag ser tillbaka på mitt liv och ställer mig frågan: “hade det sett lika bra ut om jag varit kvinna” är svaret otvetydigt nej. Detsamma gäller ifall jag hade hetat Muhammed, eller om min drömpartner hade varit en man. Jag ser på mina två döttrar och inser att de alltid kommer att få kämpa hårdare för att uppnå samma saker som jag gjort. 

 

Och även om jag haft fler möjligheter som vit man har jag inte haft alla möjligheter. Jag ser på mina brorsöner och inser att de inte kommer att kunna göra vad de vill när de växer upp. De kommer inte att få leka med vilka leksaker som helst, klä sig i vilka kläder som helst eller älska vilka saker och människor som helst, utan att mötas och hindras av fördomar. “Manshat!” får jag ofta höra om feminism, men sanningen är ju det motsatta.

 

"Alltför få uppmärksammar att det är samma mansnormer som utgör grunden för såväl gatstenskastande vänsterextremister som för knivmördande högerextremister"

 

Eftersom vi som samhälle lär pojkar att bråka men inte gråta, att trycka undan “tjejiga” känslor och att konflikter löses med våld, så begränsar vi mäns möjligheter. Pojkar löper större risk att prestera dåligt i skolan, råka ut för olycksfall, hamna i olika sorters brottslighet och att missa stora delar av sina egna barns uppväxt. Samma normer som skadar kvinnors möjligheter skadar männens. Valrörelsen har handlat om smutskastning av ideologier, men alltför få uppmärksammar att det är samma mansnormer som utgör grunden för såväl gatstenskastande vänsterextremister som för knivmördande högerextremister. Jag drar inte likhetstecken mellan de båda, men vi måste förstå att det egentligen bara är olika symptom på samma sjukdom. En sjukdom som genomsyrar hela samhället och som begränsar oss alla, vissa mer än andra.

"Istället har vi en valrörelse där SD fått sätta agendan med sin 5-åringsretorik."

 

Den här kunskapen och medvetenheten ligger högst på agendan hos Feministiskt initiativ. Deras kandidater har drivet, erfarenheten och inte minst expertisen att på allvar börja lyfta och angripa problemen från politiskt håll. Det är därför jag röstar på Feministiskt initiativ. För att alla förtjänar mitt liv och mina möjligheter. De andra partierna är ivriga att avkräva F! svar på hur deras långsiktiga mål ska uppnås, men ingen presenterar några konkreta mål på hur riksdagens jämställdhetsmål ska lösas. Alla erkänner problemet, men få vill lägga kronor och ören på att lösa det. Istället har vi en valrörelse där SD fått sätta agendan med sin 5-åringsretorik. “Ni får inte vara med och leka för jag vill ha alla mina leksaker själv!”

 

Och vad skulle egentligen hända om F! kom in i riksdagen, om vi nu ska undvika att vara verklighetsfrånvända? Nej, försvaret skulle inte läggas ner, kollektivtrafiken skulle inte bli gratis och såvida S inte gjorde en kovändning ligger förkortad arbetstid ännu några år in i framtiden. Det här är dock några exempel på saker som skulle hända:

 

• Feministiskt initiativ skulle få en representant i varje utskott och därmed slå vakt om jämställdhet på alla politiska områden.
• Förutom gröna och röda röster skulle det finnas en rosa röst i budgetförhandlingarna som ser till att det jobbas aktivt mot de fyra jämställdhetsmålen i varje budget.
• Feminister inom de andra partierna skulle få ännu större mandat inom sina egna partier att driva frågor om jämställdhet för att möta F!. Inte bara i valrörelsen utan genom hela mandatperioden.
• F! skulle eventuellt kunna få igenom några av sina mindre kostsamma förslag i budgetförhandlingar, såsom exempelvis inrättandet av ett jämställdhetsutskott och departement, förstärkning av våldtäktslagstiftningen och införandet av ett tredje juridiskt kön. Möjligtvis skulle en kompromiss kunna nås som innebär en tredelning av föräldraförsäkringen.
• Sverige skulle befästa och förstärka sin position som världsledande på jämställdhet med det första renodlat feministiska partiet i ett nationellt parlament i världshistorien. Därmed skulle vi sända nödvändiga svallvågor ut till jämställdhetsrörelser i länder som inte nått lika långt och stärka dem.

"De senaste två stora valen har känts som en brun mardröm utan vinnare."

Om en vecka är det val. De senaste två stora valen har känts som en brun mardröm utan vinnare. Det sista jag vill är att sitta framför tv:n på söndag kväll och se Jimmie Åkesson som vinnare i tv-soffan med ett rekordval i ryggen och en vågmästarposition hånfullt upprepa att Feministiskt initiativ är ett “djupt oseriöst parti” som inte platsar i riksdagen. Nej, jag vill se Gudrun Schyman sitta och säga att tack vare att F! kom in så har SDs stora framgång marginaliserats och dess vågmästarroll omintetgjorts i och med en rödgrönrosa majoritet.

 

Det sistnämnda är inte anledningen till att jag själv röstar på F!, men jag hoppas innerligt att det kan vara en anledning för andra. 

 

/Emil

 

 

F! - Det okristna värdepartiet?

Rättelse: Tidigare skrev jag att statens mål för föräldraförsäkringen är att den ska delas lika och att KD stod bakom detta mål. Idag upptäckte jag att det inte stämmer längre. Alliansen ändrade formuleringen av försäkringskassans mål i två steg 2008 och 2009. Jag ber om ursäkt för denna felaktighet!

Rättelse 2: Det tycks ha återinförts en reglering från regeringen om att Försäkringskassan ska "integrera jämställdhet" i sin verksamhet för att sträva mot Riksdagens jämställdhetsmål.


Jag har under en tid tänkt skriva ett inlägg där mitt nya feministiska jag gör upp med mitt gamla troende jag. Det har blivit väldigt mer aktuellt för mig under sommarens valrörelse och nu nådde jag en punkt där jag helt enkelt inte kan skjuta på det längre. Där jag ursprungligen tänkt skriva ett mer personligt inlägg blir det dock nu ett mer politiskt sådant och det lär kanske bli mer av den varan innan valet. Jag vill dock betona att Feministiskt Initiativ inte är synonymt med den feministiska rörelsen utan är en politisk gren sprungen ur feminismen. På samma sätt är KD inte synonymt med den kristna rörelsen.

"Fi är en fara för landet, för kvinnorna, för barnen och för demokratin."

Det hela började när jag läste en riktigt unken krönika av Siewert Öholm, där han menar att Feministiskt Initiativ står för "en otäck och farlig framtidsvision, där partiet vill förändra hela den humanistiskt/kristna värdegrunden". han beskriver i princip Fi som rent antikristligt. När Göran Hägglund nyligen frågades ut på Svt svarade KD-väljare i ett inslag att Fi var det parti med "absolut minst kristna värderingar" och samma dag "varnar" Göran Hägglund i en intervju med Aftonbladet för Fi, vars politik han menar är helt galen. Helt klart är att KD nu i valrörelsen målar upp Fi som sin absoluta motpol, helt enligt vad Öholm förespråkar: "FI måste bli KD:s huvudmotståndare i riksdagsvalet. Fi är en fara för landet, för kvinnorna, för barnen och för demokratin. FI har inget med verklig jämställdhet att göra. De använder bara ordet för andra syften."

Det här ställer mig i en intressant sits, eftersom jag vid ett tidigare val röstat på KD, och nu kommer att rösta på Fi. Har jag förändrats så till den grad att jag hoppat tvärs över den politiska skalan, eller har jag månne en personlighetsklyvning? Visst har jag förändrats otroligt mycket sedan jag som nyckläckt röstberättigad lade min röst på KD för många år sedan, men det är nog snarare som Göran Hägglund också svarar i sin intervju på frågan om varför så många röstade Fi i EU-valet. "Det måste helt enkelt bero på att folk inte vet vad de står för". Ja, precis så var det när jag röstade på KD. Jag visste inte riktigt vad KD stod för, eller rättare sagt visste jag inte riktigt vad jag själv stod för. Jag röstade på KD för att jag var uppväxt i en kristen familj, hade en till stora delar kristen släkt och även om jag alltid brottats med min tro på ett eller annat sätt så var kristendomen ständigt närvarande under min (mycket lyckliga) uppväxt. Således låg det nära till hands att sympatisera med det "kristna" partiet. Det var samma socialt betingade slentrianröst som antagligen utgör en stor del av alla röster.

"Idag har jag mött, nött, stött och blött tillräckligt för att ha lärt mig skillnaden på vad som är kyrkligt och vad som är kristet."

Min röst på KD lades innan jag på allvar bearbetat min egen tro och relation till kristendomen. Idag har jag mött, nött, stött och blött tillräckligt för att ha lärt mig skillnaden på vad som är kyrkligt och vad som är kristet. Kristdemokraterna säger att de står för "en demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund". Jag upplever att det är ett falskt påstående. Vad de egentligen menar är att de står för en demokrati byggd på en kyrklig människosyn och värdegrund.

Vad jag menar är att kristendom är en lära medan kyrkan är en institution, formad av den mänskliga historien. Den kristna läran talar huvudsakligen om kärlek, förlåtelse och pacifism, medan kyrkan under stor del av sin existens använts som en institution för att särskilja mellan människor, krigshetsa och att upprätthålla orättvisa maktförhållanden i samhället. Kristendomen säger att vi alla är lika (inför gud) medan kyrkan alltför ofta värderar och exkluderar människor. "Döm inte, så blir ni inte dömda": kyrkan har ganska ofta hoppat över den uppmaningen från Jesus. Därmed inte sagt att dagens alla kyrkor är onda. Jag har betydligt fler positiva personliga erfarenheter av kristna och av kyrkogemenskapen än jag har negativa och de flesta kristna jag känner och mött är mer kristna än kyrkliga, enligt min definition ovan. Men jag tror också att många av dessa personer röstat och röstar på KD och jag kan inte hjälpa att undra om det är av samma anledning som jag själv gjorde det.

För mig känns KDs kritik mot Fi väldigt underlig mot bakgrunden av ett parti som utger sig för att stå för kristna värderingar. Ta exempelvis en fråga som jag tyckt likadant i ända sedan jag var liten. Försvarspolitik. Den kristna värdegrunden i frågan är, skulle jag påstå, helt solklar. Jesus säger i bergspredikan: "Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom." (Matt. 5:38-39). Jesus förespråkade pacifism och menade att våld i det långa loppet inte kan lösas med våld. Man kunde rimligen tycka att KD skulle våga driva den kristna pacifismen och sätta Sverige, som inte varit i krig på 200 år, i föregångspositionen att rusta ned försvaret. Men nej, KD är istället en av de mest drivande parterna i att få Sverige mot ett medlemskap i NATO och därmed bryta vår historiska alliansfrihet. Faktum är att det bara är ett enda av de större partierna som aktivt förespråkar en total omställning till ickevåldsförsvar. Kan ni gissa vilket? Feministiskt Initiativ.

"KD menar att staten inte ska lägga sig i sådant där familjen vet bäst (så länge KD får bestämma vad som räknas som en familj, förstås)."

En av de tydligaste skiljelinjerna mellan KD och Fi gäller föräldraförsäkringen. Fi vill individualisera den, medan KD vill göra den helt fri. KD menar att staten inte ska lägga sig i sådant där familjen vet bäst (så länge KD får bestämma vad som räknas som en familj, förstås). Det är ju en fin tanke, men problemet är att KD pratar om föräldraförsäkringen som en mänsklig rättighet. Det är den inte. Föräldraförsäkringen är en bidragstjänst från staten. Det handlar inte om att staten lägger sig i familjens beslut, utan att staten justerar sin tjänst för att uppnå det mål som är uppsatt. Sedan föräldraförsäkringen infördes har det långsiktiga målet varit att den ska tas ut lika mycket av båda föräldrar. Åtminstone fram tills 2008 då alliansregeringen ändrade Försäkringskassans direktiv. (De införde dock samtidigt en jämställdhetsbonus och 2013 en reglering om "integrerad jämställdhet", så målet tycks fortfarande vara åtminstone en ökning av det jämställda uttaget.)  Män tar idag ut en fjärdedel av föräldradagarna och de största ökningarna i denna siffra har kommit omedelbart efter de två öronmärkta månaderna infördes. Befolkningen har haft ett mycket generöst tidsspann på sig att på eget ansvar ta ut föräldraförsäkringen jämlikt, men så har inte skett och därför kan det tyckas logiskt att vilja individualisera försäkringen. Hängde du med? Inte, då kör vi i sann kristen anda vidare med en liknelse:
En förälder ger sina barn en påse med godis och säger åt dem att dela upp det rättvist mellan sig. Som så ofta blir fallet blir i slutändan det äldsta syskonets hög något större och med större andel av de mest populära godisarna. Föräldern kan nu antingen tillrättavisa och fördela godiset rättvist själv, eller låta det bero. Vilket skulle du göra?

"Bibelns Jesus var en extrem radikal och revolutionär, som uppmanade till att bryta då rådande normer och maktordningar."

Göran Hägglund säger om Fi att det är "ett parti som blandar önskedrömmar med det mest revolutionära vi sett på den politiska arenan, i alla fall under min livstid." Han har förstås till viss del rätt. Fi förespråkar radikala förändringar för att komma tillrätta med några av samhällets största problem. Det fanns en person som antagligen beskrevs likadant av den etablerade makten när han spred sina radikala åsikter. Ni kanske vet vem jag menar. Ledtråd: han levde mycket riktigt inte under Hägglunds livstid. Det här är egentligen mitt stora problem med KD. Bibelns Jesus var en extrem radikal och revolutionär, som uppmanade till att bryta då rådande normer och maktordningar. Han förkastade strävan efter rikedom, försvarade och umgicks med samhällets föraktade bottenskikt och predikade villkorslös kärlek och förlåtelse. Det är vad kristendomen egentligen är. Hur kan då ett parti med påstådd kristen människosyn och värdegrund vara socialkonservativt? Jo, för att det har en kyrklig, inte kristen, värdegrund.

Men här kommer det mest intressanta. KD har inte alltid haft samma ideologi som idag. Ser man tillbaka på partiets begynnelse finns det väldigt intressanta iakttagelser att göra, vilket Micael Grenholm tar upp i sin lysande debattartikel Hade Jesus ställt sig bakom KD?. I en KDU-annons från 80-talets nämns det att man arbetar för bland annat "Sänkning av försvarskostnaderna med fem procent årligen samt omrustning till civilmotstånd (ickevåldsförsvar)", "livskvalité i stället för ökad konsumtion" och "internationell solidaritet" via omfördelning från försvar till bistånd. Kristna värderingar, som idag inte återfinns hos KD. De återfinns däremot hos... just det, Feministiskt initiativ.

"När KD nu bedriver en stark anti-Fi-kampanj får man således intrycket av att de har glömt sin egen historia."

Under KDs tidiga år ville man inte ty sig till endera block, eftersom kristna värderingar enligt utsago inte kunde placeras på en höger/vänster-skala. Under lång tid var KD ett marginaliserat parti och blev ofta utmålat som extremistiskt och inte ett "riktigt" parti på samma sätt som de etablerade. På 70-talet drev de borgerliga partierna en kampanj där man menade att en röst på KD var bortkastad, eftersom de ändå inte skulle nå upp till 4%-spärren. Partiet har förlöjligats, svartmålats och marginaliserats. Känner ni igen det? Det finns stora likheter med dagens Fi. När KD nu bedriver en stark anti-Fi-kampanj får man således intrycket av att de har glömt sin egen historia. Eller är de kanske bara så glada över att själva inte längre vara politikens hackkyckling att de gör allt för att upprätthålla de nya förhållandena? Behandla andra som... hur var det nu?

På frågan om Göran Hägglund är feminist svarar han nej, eftersom han inte vill "bedriva könskrig". Nu skulle jag nog inte påstå att den feministiska kampen är ett könskrig, men det är ju en väldigt populär nidbild så det är inte förvånande att den används av någon som anser sig vara Fi:s politiska motpol. Annars skulle man i så fall med rätta kunna hävda att världen befunnit sig i ett konstant och väldigt ensidigt könskrig i tusentals år, där inte minst kyrkan spelat en obehagligt aktiv roll som krigsivrare och där kvinnor och minoriteter varit ständiga offer. Arvet från denna kyrkohistoria är det som utgör värdegrunden för KD. Därmed inte sagt att det inte finns punkter i KD:s politik som jag sympatiserar med (eller punkter i Fi:s politik som jag inte sympatiserar med), och jag tycker att det finns många kristna värderingar som kan göra nytta i den politiska sfären. KD gör dock ett väldigt dåligt jobb med att föra ut dem och att framförallt är det ett hyckleri när de hetsar sina anhängare mot Fi med argumentet att Fi skulle motarbeta kristna värderingar. Faktiskt just den typ av dömande som Jesus själv fördömde.

Fast det är förstås... på ett sätt är ju feminismen direkt okristlig. Den bygger ju nämligen på en bred och växande skara av kvinnor som inte längre är nöjda med att vända andra kinden till. Bokstavligen.

 

Illustration: Elin Sandström - www.eplet.se

P.S. Wohoo! Jag tog mig igenom ett helt inlägg om feminism och kristendom utan att nämna Gal. 3:28. Första i världshistorien? :)

Män är det största hotet mot mänskligheten

Feminismen får ofta beskyllningar för att vara manshatande och att den förespråkar synpunkter som att "män är djur" och att män har en kollektiv skuld. "Alla män är faktiskt inte dumma" blir därmed mångas automatiska svar närhelst feminism omnämns. Jag tyckte ungefär likadant innan jag lärde mig mer om feminism. Hade jag sett en rubrik som den jag själv skrivit ovan för ett år sedan hade jag antagligen tyckt att det var en substanslös chockrubrik, enbart använd i syftet att väcka uppmärksamhet och dra läsare. Så, är den bara ett skamlöst lockbete för att du ska fortsätta läsa? Jag ska berätta det alldeles strax, men först tänkte jag att vi skulle köra en liten tankenöt!

Okej, här är problemet: Nedan ser du en grupp med 50 symboler. Målet är att ta bort så många symboler som möjligt. Du får antingen välja att ta bort symboler i en viss färg (röd/blå), eller att ta bort en viss typ av symbol (cirkel/triangel). Vad väljer du?

Känns det för simpelt för att räknas som en tankenöt? Ja, kanske det. Det uppenbara svaret är ju att ta bort allt rött. I själva verket är det dock väldigt många som väljer annorlunda. En alarmerande mängd personer (till exempel Sverigedemokraterna) tycker att man borde fokusera på cirklarna. Varför? Det kanske klarnar om vi sätter lite rubriker på det hela. Symbolerna representerar personer misstänkta för våldtäkt i Sverige. Trianglarna representerar den andel som har "svensk" bakgrund (föräldrarna födda i Sverige). Cirklarna representerar utrikes födda*. Blått representerar kvinnor. Rött representerar män.


Det handlar helt enkelt om att hitta den minsta gemensamma nämnaren och det är i det avseendet som min chockrubrik visar sig statistiskt sann. Män, eller mer specifikt den manliga och maskulina normen, är den minsta gemensamma nämnaren när det gäller hot mot mänskligheten och vår värld.

"Varje gång jag äter en Big Mac så bidrar jag i teorin till lika stort utsläpp av växthusgaser som om jag åkte ungefär 4 mil med min bil"

Låt mig ge lite exempel. Kanske har du hört talas om att köttkonsumtion är en riktig miljöbov? Om man räknar in allt från transporter och utfodring till metanutsläpp från boskapens rapar/flatulens så får man fram en faktisk och väldigt hög siffra för hur mycket växthusgaser (CO2-ekvivalenta) som släpps ut i relation till den mängd vi konsumerar. Värsta produkterna är lamm, nötkött och ost: Lamm lämnar efter sig 39 kg CO2e per kg kött vi äter. Nötkött 27 kg CO2e per kg kött vi äter och ost 13,5kg CO2e per kg ost vi äter. Detta kan jämföras med att 95-oktanig bensin släpper ut ungefär 3,6 kg CO2e per kg bensin vi förbrukar (2,7 kg per liter). Här kommer en superpedagogisk tabell:

Eller för att formulera det på ett mer slående sätt: varje gång jag äter en Big Mac så bidrar jag i teorin till lika stort utsläpp av växthusgaser som om jag åkte ungefär 4 mil med min bil**.

Förhoppningsvis visste du detta redan och har redan börjat fundera på hur du kan minska din egen köttkonsumtion. Men vad har det här med manlighet att göra? Väldigt nyligen blev jag varse om att det ibland pratas om så kallad "grön feminism". Jag förstod inte direkt vad det var, och i ärlighetens namn tyckte jag att det lät lite som någonting påklistrat. Det var i samband med politiska partier jag hörde det så jag tänkte att det kanske var en floskel för att locka till sig fler väljare. Det här var dock efter mitt feministiska "uppvaknande" och när jag blev nyfiken och läste på mer om det blev det ganska självklart.

"Som man har jag växt upp i en värld som i alla tänkbara sammanhang berättat för mig att jag ska vilja köra snygga, snabba bilar och käka stora biffar."

Allt återkommer till normer. Beroende på kön så uppfostras vi och formas efter sociala normer och de är i vissa fall inte bara skadliga för våra möjligheter som individer, utan även för vår framtid som art. Som man har jag växt upp i en värld som i alla tänkbara sammanhang berättat för mig att jag ska vilja köra snygga, snabba bilar och käka stora biffar. Instinktivt vill jag säga att "jo det ligger nog något i det, men sån är ju i alla fall inte jag". Men det är ju inte sant. Vi hade en Prius tidigare. Jag älskade den och kände mig lite lagom smug när jag körde omkring i den bland alla stadsjeepar. När vi fått barn bytte vi dock ut den mot en bensindriven, snygg, sportig Avensis och när jag kör den känner jag mig annorlunda. Jag känner mig manlig. Vår Avensis har en "Sport"-knapp. Jag tror att allt den gör är att koppla ur ljuddämparen och dra bort ett streck från bensinmätaren, men när jag använder den känner jag mig om möjligt ännu mer manlig. Lika manlig som om jag använder en motorsåg eller lyfter vikter på gymmet.

Visst tusan går det också nio köttbitar eller hamburgare på varje sallad jag beställer. Jag skulle kunna påstå att det bara är för att jag tycker att det är godare, men innerst inne vet jag att det inte är hela sanningen. Och om jag började kolla ordentligt omkring mig när jag är på restaurang är jag ganska säker på att fördelningen beställda sallader och beställda köttbitar skulle ha en tydlig genuskorrelation. Vill jag inte förlita mig på antaganden kan jag helt enkelt titta på statistiken. Män konsumerar till exempel nästan dubbelt så mycket nötkött som kvinnor, vilket utgör en betydande skillnad. "Men män har ju ett högre energibehov än kvinnor", svarar mitt 29-åriga jag. Ja det stämmer, men det handlar om ungefär 25% mer, inte 100%.


Då har jag ändå inte kommit in på det mest uppenbara exemplet. Våld. Det som verkligen sargat oss som samhälle och civilisation genom alla tider. I Sverige står män för 76% av samtliga brott mot brottsbalken, vilket redan där är en ansenlig siffra. Tittar man specifikt på våldsbrott (Brott mot liv och hälsa) är männens andel 86%. Och så sexualbrotten, där siffran blir 99%. Det hade inte nödvändigtvis varit samma strukturella problem om det vore män som drabbades av våldet i samma utsträckning, men så är det ju inte. I såväl större som mindre sammanhang drabbas kvinnor av en oproportionerligt stor del av det utövade våldet. De här massiva siffrorna kan inte förklaras med enbart biologi eller genetik. Det finns en stor socialt betingad faktor. Kanske är det för att män uppfostras att hålla inne sina känslor och känsloyttringar, att inte gråta. Kanske är det för att majoriteten av manliga konfliktskildringar i kulturen bygger på och löses med våld. Kanske är det för att kvinnor i stor utsträckning sexualiseras och objektifieras i media och reklam, ofta i relationen av något som ägs eller tas om hand av mannen. Jag kan rekommendera denna video av Laci Green om ämnet, med anledning av den senaste massakern i USA.

"Jag behöver inte känna mig personligen utpekad för att kunna inse och bekräfta att manlighet är ett problem."

När jag blev intervjuad i P4 om min blogg fick jag frågan vad jag ansåg om påståendet att män har en kollektiv skuld. Jag visste inte direkt vad jag skulle svara, för det var inte ett påstående jag direkt hade stött på tidigare när jag utforskat feminismen. Idag skulle jag dock svara att vi har, om så inte en kollektiv skuld, så ett kollektivt ansvar. Det är för enkelt och för fegt att bara svara "inte alla män" så fort den här informationen kommer på tal. Nej, alla män är inte våldtäktsmän. Men nästan alla våldtäktsförövare är män och det är inte naturligt. Jag behöver inte känna mig personligen utpekad för att kunna inse och bekräfta att det är ett problem.

Betyder det här att jag tänker sluta äta kött, sälja bilen och sluta utveckla datorspel med våldsamt innehåll? Nej. Det är svårt att vända ett liv av normativt inpräntande på en femöring, men jag kan ta ett steg och en dag i taget och se till att jag rör mig i rätt riktning. Jag kan sänka garden och försöka hjälpa andra att göra detsamma. Framförallt kan jag låta bli att förneka att det är ett problem.


* Statistiken för utrikes födda är hämtad från Brottsförebyggande rådets rapporter om brottslighet bland utrikes födda. Inte direkt purfärsk, men det finns ingen senare officiell statistik.
** Det här är baserat på det faktiska innehållet. McDonalds har en rad miljöåtgärder som sannolikt minskar denna siffra, och har som mål att minska sitt utsläpp av växthusgaser med 40% till 2020. Max klimatkompenserar alla sina hamburgare. Burger King (som är godast) jobbar också uttalat aktivt miljömedvetet, med 90% återvinning och 0,8% svinn, men har inga uppenbara uttalade mål vad jag kan se.

Min henomvändning

Jag har nog alltid ansett mig själv vara en intelligent person. Jag har alltid haft ganska lätt för mig i skolan, tyckt om att lära mig nya saker och då det vankats TP med vänner och familj har jag känt mig som fisken i vattnet. Kanske var det därför det kändes så omvälvande för mig när jag insåg att en av mina mest fundamentala kunskaper sedan barnsben inte alls stämde.

Men låt mig börja med att prata lite om "hen". Faktum är att jag missade den ursprungliga hen-debatten. Jag var inte särskilt engagerad i frågeställningen och hade egentligen inga starka åsikter åt endera håll när jag väl blev varse att diskussionen försiggick. "Folk kan väl få säga hen om de vill", tänkte jag, men jag kommer ju aldrig själv att göra det. "Om jag inte känner till könet som jag talar om så kan jag ju lika gärna säga 'han/hon', eller någon annan existerande omformulering". När jag prövade att använda hen så lät det ju väldigt konstigt också. Ovanligt, förstås. Eftersom de som argumenterade för hen ofta var feminister så fick det också en mer negativ klang då jag ju, som många andra, upplevde feminister som "extrema".

Det var väl egentligen min fru som fick mig att börja se på hen med nya ögon, i samband med att våra dotter började leka med Duplo och andra leksaker med figurer. Framförallt var det ett garage med en ambulans, en polisbil och en brandbil. Till var och en hörde en brandman, polis, och en läkare. Vid något tillfälle då vi lekte, påpekade min observanta hustru att jag hela tiden benämnde dessa figurer som "han". När jag kikade noga på figurerna var de nog tänkta som män alla tre, men det hade nog inte min dotter kunnat avgöra. Oavsett så insåg jag att det inte var därför jag kallade dem "han". Det var på ren automatik. Det blev extra konstigt för läkaren med tanke på hur min dotters verklighet ser ut*. Hennes faster, gudmor och en nära vän (kvinna) till familjen är de enda läkarna hon känner. Hennes husläkare är kvinna. Faktum är att hon mig veterligen aldrig har träffat en manlig läkare. För henne skulle det ha varit mer logiskt att anta att läkaren var en "hon". Jag började tänka på hur jag använder pronomen egentligen och kom fram till att det ganska ofta slank in ett "han" även i de helt obestämda fallen.

Det fick mig att tänka på en tankenöt jag hörde i min ungdom och som säkert flera av er har hört:

En far och hans son åker i samma bil och råkar ut för en trafikolycka. Fadern omkommer. Sonen blir allvarligt skadad och får föras till sjukhuset med ambulans. Han förbereds för operation, men kirurgen som skulle operera honom säger "Jag kan inte operera den här pojken - det är ju min son." Hur kommer det sig?

Många hittade (hittar?) inte lösningen, då de är fast i normen att kirurgen måste vara en man. (För att inte tala om hur många som är fast i normen att en pojke inte kan ha två pappor.) Det jag förstod nu var att jag höll på att föra vidare den här normen automatiskt, genom att lite väl automatiskt stoppa in "han" på min dotters leksaker eller vid tillfällen då vi ser och pratar om sopbilar och helikoptrar och förskolelärare. Jag insåg också att min egen normativitet inte var så konstig, för överallt stötte jag på "han". I barnböcker, tidningsartiklar, barnvisor och i vardagstal. Från ekorr'n i granen och prästens lilla kråka till Sveriges Rikes Lagbok (!). Överallt fanns den här informationen som jag blivit intravenöst matad med sedan barnsben utan att inse det. Det handlar ju inte bara om obestämda karaktärer som får manligt pronomen, utan särskilda typer av karaktärer som nästan uteslutande könas på ett visst sätt. Statsministrar är alltid män och fröknar är alltid kvinnor. Läkare är oftast män, sjuksköterskor kvinnor. Poliser, brandmän, piloter, idrottare, riddare. Män, män, män.

"Statsministrar i böcker är inte män därför att statsministrar i verkligheten är det. Statsministrar i verkligheten är män därför att statsministrar i böcker är det."

Men vänta nu, kanske du tänker. De flesta statsministrar är ju män, så är det inte logiskt att man utgår ifrån det som är vanligast? Nej, det är inte logiskt, men det är ett tydligt exempel på hur normer förs vidare. Om du tänker steget längre så kan du se vilken otrolig och överväldigande makt normer har. För statsministrar i böcker är inte män därför att statsministrar i verkligheten är det. Statsministrar i verkligheten är män därför att statsministrar i böcker är det. Varje dag möts våra barn liksom vi gjorde av en norm och världsbild som såväl medvetet som undermedvetet lär dem vilka möjligheter de har i livet. Vad som förväntas, och vad som inte förväntas, av dem. Med det i åtanke känns "hen" som ett väldigt användbart ord för att ge min dotter känslan av att hon har alla möjligheter i livet. Jag har således försökt börja avköna barnböcker där det går, eller åtminstone då och då byta kön på alla karaktärer så att min dotter får höra att flickor kan vara busiga, äventyrliga och sportiga och att pojkar kan vara känslosamma, lugna och rädda.

Statsminister 1972.

Statsminister 2013

Såja, perfekt. Då var jag äntligen jämställd och upplyst när det gäller hen, tyckte jag. Men nej, nej, nej... Då steg verkligheten in och daskade till mig i huvudet i en timslång fish-slapping dance som jag inte hade räknat med. Min fru hade spelat in en dokumentär som jag gick med på att se, utan att egentligen veta vad det handlade om. Det var en dokumentärfilm om intersexualism. I hela mitt liv, genom 12 års grundskola och några universitetsår på det, hade jag uppfattat och fått lära mig att könstillhörighet är något binärt. Man är antingen man eller kvinna och det styrs av huruvida man har en XX-kromosom eller en XY-kromosom. Det har varit så självklart att jag aldrig egentligen tänkt mer på det. Men sanningen är ju sällan så enkel. Könstillhörighet är betydligt mer komplicerat än så, vilket jag började lära mig först vid 30 års ålder, då jag och min fru tittade på den där dokumentären.

"Hos 1 av 1500 nyfödda bebisar är könsorganet utvecklat så att det inte går att avgöra om det är manligt eller kvinnligt."

Jag lärde mig att det som vi biologiskt benämner som man och kvinna helt enkelt är ytterligheterna på en skala som inte alls är binär och som vi placeras på utifrån ett flertal olika faktorer, som inte nödvändigtvis samtliga ligger i samma ände av skalan. Jag lärde mig att det finns en stor mängd människor som både fysiskt och psykiskt kan befinna sig mitt på könsskalan, där de är lite av båda eller inget av något. Människor som på utsidan följer normen för ett kön, men på insidan tillhör ett annat. Genetiskt, anatomiskt eller i medvetandet. Jag lärde mig att uppskattningsvis omkring 1 person av 100 föds med någon form av anatomisk avvikelse från vad som kategoriskt kallas manligt eller kvinnligt könsorgan, enligt vår sociala norm om två kön. Jag lärde mig att hos 1 av 1500 nyfödda bebisar är könsorganet utvecklat så att det inte går att avgöra om det är manligt eller kvinnligt.

Jag lärde mig att transsexualitet inte handlar om sexuell läggning utan könsidentitet och jag skäms över att erkänna hur lite jag visste om transpersoner överlag. Idag har jag lärt mig att "trans" handlar om att tillhöra ett annat kön än det man blev tilldelad vid födseln, eller det ens kropp representerar i vårt samhälle. Jag har lärt mig att det uppskattningsvis finns mellan 18-80 miljoner (!) transpersoner i världen, antagligen fler. Personer med drömmar och tankar och känslor precis som mig, men som inte känner sig hemma i samhället, därför att vi historiskt låtit bli att sätta namn på och likställa deras existens. Någon gång har någon bestämt att det bara finns två varianter, där vetenskapen idag förklarar att det egentligen finns en närmast oändlig mängd. Och tillhör du inte en av de två så är något fel på dig. Lite som att någon skulle ha tittat på mig och sagt: "Nej, du är inte blond, du är bara en trasig brunett."

"För ett år sedan hade jag också tyckt att det var lite överdrivet med könsneutrala omklädningsrum och föräldrar som inte vill avslöja könet på sina barn."

När jag började läsa om allt detta, kändes det irriterande att jag inte kände till det innan. Det kändes pinsamt. Pinsamt att jag egentligen inte visste vad trans innebar eller att det ens fanns något som kallades intersex. För ett år sedan hade jag inte så mycket som blinkat när Skavlan konstant kallade sin gäst Ann-Christine för "han", istället för att som nu reagera starkt över hur respektlöst det egentligen var. För ett år sedan hade jag också tyckt att det var överdrivet med könsneutrala omklädningsrum och föräldrar som inte vill avslöja könet på sina barn. Idag har jag en helt annan förståelse för sådana tankar och sådana behov, som det ju ofta är. Idag vet jag att hen inte bara är ett pronomen i relation till om man vet huruvida en person är han eller hon, utan ett pronomen som beskriver en stor mängd människor som många idag inte ens vet eller tror existerar och som när de möter människor och instanser i samhället bemöts som om de faktiskt inte fanns. Jag förstår också att jag själv har extremt lång väg att gå innan jag har brutit alla mina egna tvåkönsnormer. Jag önskar bara att det inte hade tagit 30 år innan jag tog mina första steg på den resan.

Jag har åtminstone av allt detta lärt mig en viktig läxa som jag tror att många fler än mig behöver ta till sig. En läxa i ordkunskap. Vi är ju så många som ofta använder ordet "normal" som om det betydde "rätt". Men det är inte alls ordets korrekta betydelse. Normal betyder "vanlig", som i något som följer normen. En språkövning som alla således borde anamma är att börja säga "vanlig" och "ovanlig" istället för normal och onormal. Det blir mycket lättare att prata sakligt om saker då, nämligen.

- "Homosexualitet är ovanligt!".
- "Japp, nästan lika ovanligt som att ha blåa ögon."


Läs mer om transgender och intersex:
www.transformering.se
www.inis.se
www.isna.org
www.rfsl.se

Läs mer av transpersoner:
Transfeminazgul - http://transfeminista.tumblr.com/
http://transkille.blogspot.se
http://trollhare.com

* För att inte tala om hur verklighetens verklighet ser ut, där förhållandet ju är 50-50. (I Sverige, obs!)

My privileges (ENG)

So, the reception and reactions to my first blog post has been quite overwhelming. Far greater than I could have possibly expected. I'm very happy and excited that you would want to read about my experiences and learnings, and that I can reach so many, but I want to make sure to clarify that nothing of what I write is really news. I am merely re-telling wht others have taught me, against the backdrop of how I came to seek this knowledge. For those of you who want to dig deeper in theories and find more information, there is a wide variety of brilliant blogs and other forums out there that have helped me and I will try to link these whenever I can in my posts.

"The truth is that as a man I am privileged even as a feminist blogger"

I've been a bit indecisive as to what to bring up next, but in a way the massive response led me to want to talk a bit about privileges. Because the truth is that as a man I am privileged even as a feminist blogger, strange as that may sound. If my wife had been the one to write my first post, and she very well could have, I'm pretty sure that she would not have gotten as strong a response or as big a spread as I did. Many tell me that I am brave for writing about this, but I personally find my bravery fairly modest when lined up against all the non-male feminists that have talked about these things for years, in the face of massive opposition. For example I was quite sure when writing my first text that I would not get any sexual threats from readers because of it, something my wife would definitely not have been able to rule out. This post (in swedish) from tweeter @taggigt provides some interesting examples of how men putting forth feminist arguments are treated differently from women putting forth feminist arguments.

Realizing and acknowledging your privileges can be extremely difficult. I have for instance never attended a job interview worrying about my last name sounding "wrong" and thus it has never dawned on me that this is a very real concern for an alarmingly large group of people. I have always felt treated in a (fairly) reasonable way and that is the only reality I know of. But my reality as a white heterosexual cis male is not that of everyone else. I am privileged, even if it took a long time for me to realize just how much. As mentioned before, it wasn't until my daughter came into the picture that I started to fully realize my privileges when it came to my biggest interest, games, and whether or not she would be able to approach them under the same terms that I had.

"In ten years time it could be my daughter who without provocation whatsoever will be called whore or asked to flash her breasts "

I remembered an article we published in PC Gamer magazine many years ago, where we examined how horribly women were spoken to and treated in online games such as Counter-Strike. I've read several similar articles since and in the meantime seen some examples first hand. Even so, the issue got even more unnerving to me when I realized that in ten years time it could be my daughter who without provocation whatsoever will be called whore or asked to flash her breasts. This while she as a man would likely have had the same positive experience that have made me promote the social benefits of gaming as media run horror headlines on isolation and socially misfit gamers. This is one of the examples of how I as a man is privileged as a gamer. I and many others have usually explained this with the fact that a few bad eggs are ruining the image for the rest of us, rather than as a symptom of a structural norm in the way women are portrayed and spoken of. But then something happened that would make me realize that something bigger lies behind the attitude towards women in games.

It all started with one of my own blog entries at pcgamer.se. It was the spring of 2009 and Swedish television had just shown an embarassingly bad headline-inducing debate show, where they had taken the very worst clips of violence they could find from a bunch of more and less popular games and proclaimed it as representative of "the games our kids are playing". The show was obviously intended to attract viewers by frightening ignorant parents rather than have an actual purpose of public information. I should have disregarded it as such, but after years of constant defensive service of the medium I love and my choice of profession, from family dinners to official events, I was caught up in the role of defender.

"Emil Kraftling, what a little jerk!"

I wrote a long blog entry where I criticized the phenomenon and that I felt that mostly irrelevant experts had been invited to either side of the debate, which in turn devalued the debate in a subject that I actually found to be important to talk about. One of the invited participants was Swedish journalist, writer and feminist Hanna Fridén. She was invited to talk about the gender perspective and sexually themed uses of violence in games, but was barely allowed to speak at all. At this point I didn't know who Hanna was. Memory is a bit shady, but I think she was introduced as blogger and writer, possibly even feminist blogger. I felt that her participation was irrelevant to the subject at hand and questioned why she was even in the debate at all. I went to her blog and read up on it to find out more, but couldn't see anything that indicated a gaming profile or gaming interest, so I published my blog post and asked "what the hell was Hanna Fridén doing there?" As it turned out, Hanna was (and is) a gamer at heart and has more than enough experience and knowledge for me to acknowledge her place in the debate. She found my entry and was obviously quite pissed at first hardly getting an opportunity to speak in the debate, and then being questioned by me. She wrote a blog entry of her own where she basically outed me as a condescending sexist.

When I found out more about her and her gaming interest I apologized and explained that I hadn't been able to see an obvious gaming background on her and since she didn't get much speaking time it was hard for me to make sense of her part and value in the debate. Our conflict was eventually "sorted out" and I left it with the conviction that I had expressed myself carelessly and stupid, but not having meant anything wrong and certainly without any sexist motifs.  Ever since that day however, a googling of my name results in one of the top hits proclaiming "Emil Kraftling, what a little jerk!" and leading to her post, that paints a less than flattering picture of me. It's been a stalking black mark on my digital resume and many times I've wished for it to just go away. Because what if someone saw it and didn't know the whole story? What if someone actually thought that I was a sexist?!

"As a man I have never ever been questioned in a games related situation" 

And so one day not that long ago, I googled my name again, as you do every now and then. As usual one of the top hits were Hannas entry, but this time something had changed. I had changed. I had open a door inside and started asking myself questions. I revisited this situation in my mind. What had really happened? Well, I had assumed that Hanna didn't have any relevance in the debate because I couldn't find any proof of a gaming interest with her. I assumed she didn't have an interest and experience in games, since it wasn't obvious. Now however, I asked the question I didn't realize needed to be asked before: Would I have made the same assumptions had she been a man? The realization fell on me like a large boulder of shame. I don't think I would. Too late have I realized one of my biggest privileges as a man, considering my main interest and line of work. That as a man I have never ever been questioned in a games related situation. Not as a player, not as a member of a gaming forum, not as a games journalist and not as a developer. This is of course how it should be for everyone, regardless of sex, but the reality is that women are being questioned daily and I can no longer blame bad eggs, because I would then be one of them. Me, who was supposed to be good hearted, intelligent, empathical. But there it was, black on white. My assumptions had hurt another human being and unfortunately I'm pretty sure that this wasn't the only time that has happened.

Because I had seen it, even if I didn't understand my own place in it. I had seen it and I still see it, in online games, on web forums, at press events and game expos. In the work place. Women who first has to prove that they are "real" gamers, before anything they say and do can be taken seriously. Female developers mistaken for PR people. Women whose suggestions often get slightly more questions and interjections than I think my own would have. I had seen it, but not realized the scope of it. I haven't seen how privileged I am to never have to take my sex into consideration when I'm presenting a design, writing an artile or writing a sentence in an in-game chat window. It shouldn't be a privilege. It should be an expected reality for everyone, but it isn't.

There's a fairly easy way to open ones eyes to your privileges, and it can be applied to more than just male privileges. Ask yourself how you would have experienced a certain event or how you would have been treated in a certain situation if you had had another gender identity, sexuality, ethnicity or belief than what you have now. Would you have had the same experience on your job interview? Would you have been addressed the same at your local grocery store? Would your surrounding have reacted differently if you had kissed your partner openly?

"I started looking back at games I'd played and loved through the years and wondered how I had experienced them as a girl?"

As mentioned before, to me it was my daughters future entry into the world of games that made me open my eyes. This was around the same time that Anita Sarkeesian launched her (brilliant) Tropes vs Women-series on Youtube. Inspired by Sarkeesian and the thoughts on my daughter, I started looking back at games I'd played and loved through the years and wondered how I had experienced them, or aspects of them, as a girl? Would I have appreciated the game The Witcher as much despite the nude pictures showing the main characters sexual partners, if these pictures had instead depicted naked and half-naked men? Had I as young been as competitive in Turtles II when it came to being the one who got a kiss from April as you rescued her, if April had been a guy? (And this illustrates many more issues than just male privilege, such as heteronormativity and women portrayal, but more on that in future entries). Had I reacted more strongly if all women in fantasy games had been equipped with full body armors, while the men hade armors that looked like this?

Maybe I had still loved games and wanted to work with them, but I'm pretty sure that I had enjoyed fewer games, felt less interested in the business, have had to work harder to get where I am today and had to put up with a lot of sexual innuendo or even threat along the way. That is not the future I want for the game industry and it is definitely not the future I wish for my daughter.

"How can we help those who are worse off, if we don't realize that they exist?"

To emphasize what I said in my first entry: this is mainly a question of unknowing and not of malice. The games industry isn't male dominated and excluding to women because the men in it hates women (even if there are probably some representatives of those as well), but because social norms has taught us that games is a medium by men for men. That is why 90% of the industry is male and that is why the generation of today will grow up in the same reality unless we break the pattern. The first step of breaking a pattern is realizing that there is one, and that it gives us privileges that are not logical. This doesn't only apply to the gaming industry of course, even if it is a clear example. Privileges are everywhere in society. Ask yourself: Would I have had the same opportunities in my life regardless of sex, ethnicity, belief or sexuality? If the answer is no, and it probably will be, then it means you have certain privileges, (or is affected by someone elses privileges). Maybe not as many as me or the king, but they are there. They don't mean you are "better off" as much as they mean that someone else is "worse off". That's why it is so important to realize our privileges.

Because how can we help those who are worse off, if we don't realize that they exist?

I'm going to talk more on privileges in general and the games industry in particular, but if you want to read more on the phenomenon then I can recomend this blog entry at Kultureliten (in Swedish).

Update: For more perspective on the matter, check Kerstin Alex interesting text on her own experience as a female gamer and games journalist here! (Also in Swedish)

/Emil

Mina privilegier

Så, mottagandet och reaktionerna på mitt första inlägg har varit överväldigande. Långt mer än jag någonsin kunde ha väntat mig, faktiskt. Jag är givetvis oerhört glad och upprymd över att ni vill läsa om mina erfarenheter och lärdomar och att jag kan nå ut till så många, men jag vill ta tillfället i akt att förtydliga att inget av det jag skriver är egentligen något nytt. Jag återberättar bara vad jag har lärt mig av andra, mot bakgrunden av hur jag själv vågade söka kunskapen. För den som vill fördjupa sig i teorier och få mer kunskap finns det en stor mängd lysande bloggar och andra forum därute som hjälpt mig, och jag ska försöka se till att länka till dessa i mina inlägg, för de som vill veta mer.

"Sanningen är den att jag som man är privilegierad även som feministbloggare"

Jag har velat lite fram och tillbaka kring vad att ta upp härnäst, men på sätt och vis fick den enorma responsen mig att bestämma mig för att börja prata mer om privilegier. För sanningen är den att jag som man är privilegierad även som feministbloggare, även om det kan låta konstigt. Hade min fru skrivit mitt första inlägg, och det hade hon mycket väl kunnat göra, är jag säker på att hon inte hade fått lika stark respons eller lika stor spridning. Många skriver att jag är modig som pratar om detta, men jag tycker nog att mitt mod bleknar i jämförelse med alla de icke-manliga feminister som pratat om detta i flera år, trots ett oerhört motstånd. Till exempel visste jag när jag skrev min text att jag inte skulle mötas av några hot av sexuell natur, något som min fru definitivt inte hade kunnat vara säker på. Det här inlägget från twittraren @taggigt ger ett bra exempel på hur feministmän bemöts annorlunda än feministkvinnor.

Det kan vara extremt svårt att inse privilegier. Jag har exempelvis aldrig gått till en anställningsintervju och oroat mig för att mitt efternamn låter konstigt, så därför har jag sällan reflekterat över att det är en verklig oro för skrämmande många. Jag själv har blivit behandlad på ett sätt som jag tycker är rimligt och det är den enda verklighet jag känner till. Men min verklighet som vit heterosexuell cis-man är inte samma verklighet som alla andras. Jag är privilegierad, även om det tog lång tid för mig att inse exakt hur mycket. Som jag nämnt tidigare insåg jag först på allvar mina privilegier när det kom till mitt största intresse, spel, och huruvida min dotter skulle få möta det på samma villkor som jag gjort.

"Om tio år kan det vara min dotter som sitter där och helt oprovocerat blir kallad hora, eller blir ombedd att visa brösten"

Jag drog mig till minnes en artikel vi publicerade i tidningen PC Gamer för många år sedan, där vi undersökte hur kvinnor tilltalades i onlinespel såsom Counter-Strike. Jag har läst många liknande artiklar sedan dess och har samtidigt sett exempel med mina egna ögon. Företeelsen blev dock skrämmande för mig på en helt ny nivå när jag insåg att om tio år kan det vara min dotter som sitter där och helt oprovocerat blir kallad hora, eller blir ombedd att visa brösten, medan hon som kille sannolikt hade haft samma positiva upplevelse som fått mig att förespråka spelens sociala fördelar när kvällstidningarna chockrubricerar om isolering och socialt missanpassade spelande ungdomar. Det här är ett av exemplen på hur jag som man är och alltid har varit privilegierad som spelare. Jag och många andra har ofta försökt förklara bort detta med att det är ett gäng ruttna ägg som förstör för oss andra , snarare än ett symptom på en strukturell norm i hur kvinnor porträtteras och omtalas. Men sedan hände något som så småningom skulle få mig att inse att det ligger något större bakom attityden mot kvinnor i spelvärlden.

Det hela började med ett av mina egna blogginlägg på pcgamer.se. Det var våren 2009 och Svt hade precis visat ett pinsamt dåligt rubrikhetsande debattprogram där Janne Josefsson och hans redaktion tagit de värsta våldsklippen de kunnat hitta från diverse mer eller mindre populära spel och basunerat ut det som “det våra barn spelar”, i vad som skulle kunnat vara en hyllning till det klassiska gamla Studio S-avsnittet om videovåld på 80-talet. Programmet var uppenbarligen aldrig avsett att vara samhällsupplysande utan framstod mer som ett försök att locka tittare med skrämselpropaganda. Jag borde ha avfärdat det som sådant förstås, men efter år av konstant försvarande av det medium jag älskar och i förlängningen mitt val av yrke, under allt från släktmiddagar till officiella sammanhang, var jag fast i rollen av försvarare.

"Emil Kraftling, vilken liten tönt!"

Jag skrev ett långt blogginlägg där jag beklagade mig över fenomenet och att jag ansåg att i huvudsak fel typ av sakkunniga var inbjudna till vardera sida av debatten, vilket i sin tur förringade debatten i ett ämne som jag ändå tyckte var angeläget. En av de inbjudna var Hanna Fridén. Hon var inbjuden för att prata om genusperspektivet och sexrelaterade våldsskildringar i spel men fick knappt komma till tals alls. Jag visste vid den här tidpunkten inte vem Hanna Fridén var. Minnet sviker lite, men jag tror att hon blev presenterad som bloggare och skribent, kanske till och med feministbloggare. Jag upplevde att hennes medverkan kändes irrelevant för ämnet och ställde frågan vad hon gjorde i programmet över huvud taget. Jag gick in på hennes blogg för att ta reda på mer om henne, men där fann jag ingenting som skvallrade om en spelprofil eller ett spelintresse så jag publicerade mitt inlägg och frågade "vad tusan gjorde Hanna Fridén där"? Jag blev dock varse att Hanna hade (och har) ett väldigt stort spelintresse och mer än tillräcklig erfarenhet och kunskap för att jag egentligen borde ha sett hennes givna plats i debatten. Hon hittade till mitt inlägg och blev förstås ganska förbannad över att först inte ha fått komma till tals i debatten och sedan bli ifrågasatt av mig. Således skrev hon ett svarsinlägg där hon irriterad antydde att jag var en missgynnsam sexist.

När jag fick veta mer om vem hon var så bad jag om ursäkt och förklarade att jag inte kunnat se en uppenbar spelkoppling hos henne och eftersom hon dessutom inte fick komma till tals särskilt mycket så var det svårt för mig att motivera hennes närvaro. Så småningom "reddes" vår konflikt ut och jag lämnade den med övertygelsen om att jag uttryckt mig oförsiktigt och dumt men inte menat något illa och definitivt inte haft sexistiska motiv. Sedan den dagen har dock varje googling på mitt eget namn resulterat i att en av de första träffarna basunerar "Emil Kraftling, vilken liten tönt!" och leder till inlägget i fråga, vilket inte direkt får mig att framstå som någon hedersknyffel. Det har förföljt mig som en svart plump i mitt digitala protokoll, och många gånger har jag önskat att det bara kunde försvinna. För tänk om någon såg det där utan att känna till hela berättelsen! Tänk om någon trodde att jag faktiskt var sexist?!

"Som man har jag aldrig någonsin blivit ifrågasatt i ett spelsammanhang."

En dag ganska nyligen googlade jag på mitt namn igen, som en gör då och då. Som vanligt kom Hannas inlägg upp, men den här gången var något annorlunda. Jag var annorlunda. En liten dörr i mitt inre stod på glänt och jag hade börjat ställa frågor. Jag tänkte på den här händelsen igen. Vad var det som egentligen hade hänt? Jo, jag hade antagit att Hanna inte hade någon relevans i debatten därför att jag inte kunde se några bevis på hennes spelintresse. Jag antog att hon inte hade ett spelintresse, eftersom det inte skyltades med. Nu ställde jag frågan jag inte tidigare förstått behövde ställas: hade jag antagit samma sak om hon hade varit man? Svaret är en mörk, tung, sten i mitt bröst. Jag tror nämligen inte att jag hade det. Jag har alldeles för sent insett ett av mina största privilegium med tanke på det intresse och den yrkesbana jag valt. Att som man har jag aldrig någonsin blivit ifrågasatt i ett spelsammanhang, vare sig som spelare, spelforums-medlem, spelskribent eller som spelutvecklare. Det är förstås så det borde vara för alla, oavsett kön, men verkligheten är att kvinnor blir ifrågasatta dagligen och jag kan inte längre skylla på ruttna ägg, för jag vore i så fall ett av dem. Jag, som skulle vara godhjärtad, intelligent, empatisk. Jag insåg, svart på vitt, hur mina antaganden sårat en annan människa och jag är tyvärr ganska säker på att det här inte var enda gången.
  

För jag hade ju ändå sett det, även om jag inte insåg min egen roll i det. Jag hade sett det och jag ser det fortfarande, i onlinespel, på nätforum, på pressvisningar och spelmässor. På arbetsplatsen. Kvinnor som först måste bevisa att de faktiskt är "riktiga" spelare, innan något annat de säger och gör kan tas på allvar. Kvinnliga spelutvecklare som misstas för PR-folk. Kvinnor vars förslag ofta får aningen fler ifrågasättanden och mothugg än mina egna nog hade fått. Jag har sett det men jag har inte förstått vidden av det. Jag har inte sett hur privilegierad jag är som aldrig behöver ta med mitt kön i beräkningen när jag ska presentera en design, skriva en artikel eller säga något i en spelchatt. Det borde inte vara ett privilegium. Det borde vara en helt förväntad verklighet, men det är det inte.

Det finns ett ganska enkelt sätt att öppna sina ögon för sina privilegier, och det går att applicera på mer än bara manliga privilegier. Fråga dig själv hur du hade uppfattat en viss sak, eller hur du tror att du blivit behandlad i en viss situation om du hade en annan könsidentitet, sexuell läggning, etnicitet eller tro än den du har nu. Hade du fått samma respons på din arbetsintervju? Hade du bemötts likadant i kassan på Ica? Hade din omgivning reagerat likadant om du kysst din partner öppet?

"Jag började se tillbaka på spel jag spelat och  älskat genom åren och funderade över hur jag hade upplevt dem som tjej?"

För mig var det som sagt min dotters framtida inträde i spelens värld som fick mig att börja öppna ögonen. Det här var i samma veva som Anita Sarkeesian inledde sin (lysande) Tropes vs Women-serie på Youtube. Inspirerad av Sarkeesian och tankarna kring min dotter började jag se tillbaka på spel jag spelat och  älskat genom åren och funderade över hur jag hade upplevt dem, eller aspekter av dem, som tjej? Hade jag uppskattat spelet The Witcher lika mycket trots de nakenbilder som visar huvudkaraktärens sexpartners, om dessa istället varit av nakna och halvnakna män? Hade jag som ung varit lika tävlingsinriktad i Turtles II när det gällde att vara den som fick en kyss av April när man räddade henne, om April varit en kille? (Och det här illustrerar många fler problem än bara privilegier, såsom heteronormativitet och kvinnoporträttering, men mer om det i framtida inlägg). Hade jag reagerat om  kvinnorna i alla fantasyspel haft heltäckande rustning och männen istället haft rustningar som såg ut så här?

Jag hade kanske ändå älskat spel och velat jobba med det, men jag är ganska säker på att jag hade gillat färre spel, känt mig mindre intresserad av branschen, fått jobba hårdare för att nå dit jag nått idag och fått utstå en hel del sexuella anspelningar eller till och med hot på vägen. Det är inte den framtid jag önskar för spelmediet och det är definitivt inte den framtid jag önskar för min dotter.

"Hur kan vi hjälpa de som har det sämre om vi inte förstår att de finns?"

För att förtydliga det jag sa i mitt första inlägg: det här handlar huvudsakligen om okunskap och inte illvilja. Spelbranschen är inte mansdominerad och kvinnoexkluderande för att männen i den hatar kvinnor (även om det säkert finns en del som gör det också), utan för att samhällsnormen lärt oss att spel är ett medium av män för män. Därför är 90% av spelbranschen manlig och därför kommer dagens generation växa upp i samma verklighet, om vi inte bryter mönstret. Första steget till att bryta mönstret är att inse att det finns ett mönster och att det ger oss privilegier som inte är logiska. Och det här gäller förstås inte bara spelbranschen, även om den är ett väldigt tydligt exempel. Privilegier finns överallt i samhället. Ställ dig själv frågan: Hade jag haft samma möjligheter i livet oberoende av kön, etnicitet, tro eller sexuell läggning? Om svaret är nej, och det kommer det nog att vara, då innebär det att du har vissa privilegier, (eller att du är drabbad av någon annans privilegier). Kanske inte lika många som mig eller kungen, men de finns där. De innebär inte att du har det "lite bättre" så mycket som de innebär att någon annan har det "lite sämre". Därför är det så viktigt att vi inser de privilegier vi faktiskt har.

För hur kan vi hjälpa de som har det sämre om vi inte förstår att de finns?

Jag lär prata mer om privilegier i allmänhet och i spelbranschen i synnerhet, men om ni vill läsa lite mer om fenomenet tills vidare kan jag rekommendera det här inlägget på Kultureliten.

Uppdatering: För ytterligare perspektiv, kolla in Kerstin Alex intressanta blogginlägg om sin egen erfarenhet av spelbranschen här!

/Emil

Man in the Mirror (ENG)

This is an English version of my first post, for all of my foreign friends, colleagues and acquaintances. In the future, I will try and setup the blog to allow tabbing between a Swedish and English version!

The time has come for me to be a bit ideological. 

This is not to say that I haven’t been politically interested before, but I have never been very political myself. I have simply not felt very strongly or passionately about the political parties making up our Riksdag and their ideologies, or harbored any real hope that they would accomplish actual and substantial improvements to society. Also, taking a political or ideological stance is very scary. People who know me would probably describe me as cautious, slightly diplomatic, rarely getting into arguments or getting on people’s bad side. Well as you all probably know, the moment you start talking about politics is the moment that peoples gloves come off. It’s a very touchy subject to say the least, and it rarely if ever, leaves everyone in perfect harmony with one another. So what I am about to tell you scares the crap out of me.

"I see a society that I am not entirely confident letting my child out into. Even more so considering she is a girl."

To this point I’ve lived my life without being very political at all outside of my home. Since the last election in 2010 however, certain things have happened that have changed this for me. Things that have given me a strong urge to become more… well, political. For one thing, I have paid several hundred thousand kronors in tax in the last four years, and to my extreme annoyance and frustration, part of that money has been used to provide 6-700,000 kronor/year salaries and central Stockholm located apartments for people like these. A more important difference is that since 2010 I have brought a child into this world. Suddenly it is more important and urgent for me that certain things change, because I see a society that I am not entirely confident letting my child out into. Even more so considering she is a girl. (Or rather, I think she is a girl. I guess she will tell me for sure once she is old enough to know herself. But that’s for a future topic).

So, let’s cut straight to the chase. Feminism. I don’t know about you, but that word used to have a negative ring to it for me. I was absolutely all for equal rights and against sexism and misogyny, but I told myself (and others) that I didn’t like using the word feminist, because it is all “one-sided” and almost non-equal in itself. Why would something striving for equality be named for only one side of the coin? Also, for some reason that I honestly can’t specify, I had a feeling of being attacked. I was always on my guard, ready to jump to the defense of my main professional passion video games, whenever they were brought into feminist debates. I was stuck in this notion that feminists were angry at all men, and I felt that was unfair, since I myself was obviously a “good guy”. Of course, I never really stopped to ask what the feminists actually wanted, I just raised my shields automatically and somehow I ended up with a sense of the word feminist as something fanatical. I’m sure several of you have similar associations of the word.

Now, in Sweden there is a feminist party called Feministiskt Initiativ (Feminist Initiative, or F!). If you had asked me a year ago which political party I would be least likely to vote for in the coming election, I would obviously have said Sverigedemokraterna. However, my second least likely party to vote for a year ago would be F!. But as it turns out, while I’m not yet fully decided on how to vote this september, F! is now probably my number one choice. (And I definitely plan to vote F! in the election for the European Parliament, because if any country needs feminism more than Sweden, it’s every other country in the world.) With all that I know today, I simply can’t think of anything that would be better for society, than to get the feminist agenda into the parliaments of Sweden and the world. So in a year I’ve gone from “no way” to “hell yes” when it comes to F!. This complete and utter turnaround baffles even myself! How did this happen? Well, it’s been a step by step learning experience, and I guess my hope is to share some of these “steps” with you by means of this blog. 

"Obviously girl infants can’t be nerds the way boy infants can"

In a way, it all started with my daughter. As her parent, I got a look into the life of a female that I had never had before (obviously since I am, in fact, a man). And as any parent, I wanted my child to experience everything great that I myself have experienced. Most of all of course, I wanted her to be able to share my love of games. However, even as an infant, “society” had a clearly indicated path for her and that did not include games. When we wanted to get her a Star Wars themed garment after she was born, we only eventually found one in the boys’ section, because obviously girl infants can’t be nerds the way boy infants can. And from that point on it became increasingly clear to me that I had been, and probably still was, privilieged as a male.

The next big lesson came when our daughter turned 2 years old and we cut her hair. It had grown very long and thick, and it was constantly in the way for her as she played, making her sweaty. It was a very difficult decision to make, which was very educational in a way, because when we boiled it down, we had a number of reasons for cutting it, and the only reason not to cut it was because her long hair was so pretty. As she was 2 and had neither concept of nor need for external affirmation of her appearance, this was a non-argument, and the fact that it was such a hard decision despite this made me start thinking that maybe there are preconceptions that are so deeply rooted in our society and culture that we take them for granted even though they make no real sense.

Even more enlightening was the reaction from everyone else. We were openly or subtly questioned in our decision to cut her hair, to the point where a mother of one of the other children in my daughters daycare group “comforted” me with the fact that “it’ll grow back soon enough”. In addition, since we had tried to keep our daughters clothing fairly unisex, she was now constantly mistaken for a boy. While it was interesting to see that so much of her gender identity (according to others) was in her appearance, the most interesting thing was how differently she was approached when now percieved as a boy, compared to what I had experienced before. She was now given comments related to her manner and personality and described with words like “curious”, “happy”, “playful” and “brave”, when as a girl she was almost exclusively getting comments related to her appearance, and being told how “cute”, “pretty” or occassionally how “kind” she was.

Being a front seat witness to this sharp contrast in how she was addressed really struck a nerve with me, especially as I was certain that none of these persons realized that they were doing anything different and that they definitely meant no harm. But I also understood that it did harm, because as a girl, my daughter will apparently predominately get attention for her appearance, and at this young age it is essentially imprinting in her that appearance is pivotal to the way people percieve her. A very, very unhealthy and unjust truth to live by.

"We can think and act sexist without malice, deliberation or agenda. In fact, we can be sexist without even being aware of it. "

As I said though, none of the reactions were deliberately sexist, and if I were to question anyone of the persons who I felt addressed my daughter differentely purely on the basis of her sex, they would likely not understand why or how I would claim that. This really got me thinking. Because if someone were to ask me at the time whether or not I thought I treated girls and boys differently just on the basis of their sex, I would deny it with the same conviction. This made me open a door inside myself, allowing me to question things that I had taken for granted all my life. The answers that flooded out of that door cemented the most important lesson I've learnt in many years: We can think and act sexist without malice, deliberation or agenda. In fact, we can be sexist without even being aware of it.

There is a name for this phenomenon and it’s the same in both English and Swedish. Norm. It’s the social assumptions that we have inherited from society before us and that we uphold and pass on to society of tomorrow. Many norms are harmless and make sense, but quite a few are remnants from a time much different from our “enlightened” present, that when questioned come across as extremely illogical. They have simply been upheld by the notion of “it’s always been that way” or “that’s what everyone does”. For instance, why are skirts considered a female garment? Why is blue considered a boys color and pink a girls color? Why are 95% of all airline pilots men? Why is feminist a dirty word?

Yes. Feminist. The epithet that makes so many people (especially men) squirm when it is asked of them, including my former self. ”Well, I believe in equal rights for women, but I don’t like calling myself a feminist”. Sound familiar? Society, media or whatever had clearly made me and most everyone else feel that feminist is a word in the same vein as extremist or fundamentalist. But as I started to question my own assumptions, I couldn’t really find a logical answer to why this word should be so loaded. My only actual argument back then was that of the one-sidedness. Again, as egalitarians are so keen to point out: “isn’t it non-equal, in fact even sexist, to name it ‘feminism’ when it should apply to equal rights for all genders and sexual orientations”? Well, it is a valid point I guess, and I can see why I advocated it. 

"When one team has a head start of 976 to 0, it’s not really helping to say 'OK, let’s take turn to score one goal each from now on!'"

Today I can however also see the validity in naming something after its first and major issue to solve. Yes, men can be discriminated against as well, of course, but that’s not the real pressing issue, now is it? Let’s put out the fire before changing the light bulb. I’m sure you’ve heard or maybe spoken the “with feminism you would just get inequality in the opposite direction” argument. Well, as a good friend of mine put it; when one team has a head start of 976 to 0, it’s not really helping to say “OK, let’s take turn to score one goal each from now on”! There is a gap, and we can’t be content with preventing it from growing further. We need to close the gap.

It’s been an educational year for me to say the least. I’ve realized that I have been a part of sustaining a problem that is and has been limiting the daily options and opportunities of everyone around me. Not only women, but men as well, as we also abide by certain norms that are not by any means logical. By not questioning the assumptions on society that I have been shown and told and taught, I have passed on norms and notions that I don’t actually believe in or that I didn’t realize could hurt other people. Because the truth when it comes to hurtful norms is this: if we are not part of the solution, then we are part of the problem.

"If we are not part of the solution, then we are part of the problem. "

I am only just starting to learn about these things and you should know that I am no expert on gender studies, feminism, psychology, social or political science. I’m just a father, husband, son and human being who wants equal opportunities for the people I love… and some 7 billion others. Many of my examples are obviously personal experiences and I'm not in any way claiming that the represent some universal truth of society. You can never use personal or individual examples to confirm or deny structures in society. I do however need to use my own experiences to explain why I started to react and think about these issues and how I from there have tried to find concrete and scientific answers.

Luckily I have had access to some wonderful people to help answer all of these questions I’ve started asking, most importantly my wife, who among other things has been a conduit into the latest psychological research and other scientific studies on these matters. I have learnt too much in short time to not want to talk about and share it, and I hope I can inspire at least some of you in this and coming posts, to maybe have a second look at things you’ve assumed your whole life. If you just dare to ask yourself some questions you never thought were relevant or needed asking, you may be surprised at the answers you find.

I used to think feminist was a dirty word. Today it is a title I hope to one day earn.

/Emil

P.S Please let me know of any factual errors in the things I write. My entire motivation for this is based on people being open to change when enlightened, and I certainly want to live as I learn in that regard.